Blir jag bättre än så här?

Jag var hos sjukgymnasten förra veckan och där bestämdes det att vi skulle ha ett upperhåll. Hon tycker att hon har gjort det hon kan just nu och det kan vara bra för kroppen att försöka läka själv ett tag. Lite blandade känslor, visst är det skönt att vi har kommit så långt att hon tycker att jag mår tillräcklig bra för att sluta med regelbundna behandlingar men samtidigt en rädsla att det kanske inte blir bättre än så här.

Det har snart gått 1,5 år sedan olyckan och jag börjar fundera på om det kommer att bli bättre än så här. Jag vill bli helt återställd. Jag vill inte har ont som idag, inte känna av symtomer som idag och inte orka allt jag gjorde innan olyckan och eller ställa in saker för att jag är för trött som händer ibland idag. Jag fick självklart återkomma om jag fick mer ont eller hade frågor.

Men jag tycker detta är lite typiskt svenska sjukvård idag, den är jättebra på det akuta men sen blir det sämre. Jag är inte återställd efter olyckan, jag har ont nästan varje dag och kan inte göra allt jag vill och ändå tycker sjukvården att de har gjort sitt. Det kanske inte finns mer som de kan göra men jag vill att det ska finnas det och jag har svårt att tro att det inte finns mer att göra men whiplash-skador är inget som sjukvården prioriterar, det är min åsikt i alla fall. Det är ett komplicerat läge då det sällan syns något på röntgen och även om det gör det är det inte säkert att sjukvården gör något åt det då skadan som syns inte bedöms som tillräckligt allvarlig. Men jag hoppas verkligen att detta är något som sjukvården börjar ta på allvar och prioriterar i framtiden.

Jag vill få hjälp tills jag är helt återställd vilket jag hoppas att jag blir, även om jag tvivlar ibland.

Känslighet för ljud

Ända sen olyckan har jag varit väldigt känslig för ljud, något som är en del symtomen till whiplash. Det gäller väldigt många olika ljud och är saker jag inte reagerat på tidigare. Bland annat nysningar, slammer med bestick och när folk visslar. Allt detta låter otroligt högt i mina öron. Ljudet från när någon plockar ut diskmaskinen kan vara helt olidligt högt. Egentligen så låter alla ljud högre nu än innan olyckan. Det är ganska ofta nu som jag är hemma, själv eller med sambon, där jag gärna stänger av exampelvis ljudet på TV.

Sen är det också jobbigt när det blir mycket ljud runt omkring mig som håller på en längre tid, exampelvis på en restaurang eller en middag med många personer. Till en början var detta så jobbigt att jag undvek att vara ute bland folk om det inte var nödvändigt. Jag undvek att äta ute eller att gå på stan eller i ett köpcentrum längre stunder. Ljuden gjorde och gör oftast så jag blir väldigt trött.

Det är också svårare att lyssna till flera personer samtidigt, exempelvis om jag sitter på jobbet eller en middag där olika konversationer är igång samtidigt. Innan olyckan så kunde jag lyssna lite halv på flera konversationer men nu är det näst intill omöjligt. En konversation åt gången gäller nu.

Men som allting annat så går det åt rätt håll även om känsligheten är kvar för de flesta saker. Där det framförallt märks skillnad är ljud omkring mig som är lättare att hantera nu, såklart beror det också på dagsform. Jag reagerar inte lika starkt på ljud längre men tystnad är väldigt skönt och behövligt ibland.

Äntligen lite bra besked efter ett litet bakslag

Var hos min kiropraktor idag för behandling och jag kom därifrån med en mycket positivt känsla. Jag har gått hos henne sen några veckor efter olyckan och idag var första gången jag kunde vrida huvudet lika mycket åt båda hållen, förut har jag haft problem att vrida huvudet åt vänster. Så skönt och ett kvitto på att det går åt rätt håll.

Bakslaget, om det går att definiera det så, kom i förra veckan när jag och sambon var till fjällen och åkte längdskidor. Det var en supermysig resa som bjöd på bra skidåkning. Vi åkte cirka 1 mil första dagen och 12 km dag två. Det som var jobbigt var att jag blev trött i kroppen och fick ont i nacken, detta trots att vi inte åkte så långt och vi tog det väldigt lugnt. Det är så jobbigt när jag vill åka men kroppen är helt slut. Det var första gången jag åkte skidor för säsongen och jag var förkyld vilket säkert bidrog en del till tröttheten.

Så egentligen var det kanske inget bakslag utan mer så som det är. Men två dagars skidåkning fick vi i ett snötäckt landskap med fikapaus i en fäbod utan elektricitet, äta våfflor i skenet av stearinljus är svårslaget som paus i skidåkningen 🙂

Det hopplösa tröttheten

Trött. Ordet som har fått en helt ny innebörd. Att vara trött idag är inte samma sak som innan olyckan. Jag sover mycket mer idag men är ändå tröttare. En anledning är att jag sover sämre på nätterna på grund av smärta men också på grund av oro och jobbiga tankar. Att ofta vara trött är jobbigt och jag förstår mer nu än innan olyckan hur viktigt det är med sömn, hur vardagen blir så mycket jobbigare om jag har sovit dåligt.
Sen finns det en annan sorts trötthet, en trötthet som är minst lika jobbig. Den som innebär att jag inte orkar göra saker. Något så enkelt som att plocka undan frukosten kan vara för mycket. Jag som alltid hade många bollar i luften och tyckte om när det hände saker kan nu stoppas av en frukostdisk.
Vissa dager är jobbigare än andra och de dåliga dagarna kommer mer sällan nu men de kommer alltid. Även en bra dag är jag mer trött än innan olyckan men det gäller att fokusera på det positiva. De värsta dagarna kommer mer sällan och normaltillståndet av trötthet är hanterbart, även om jag längtar till dagen då denna trötthet bara är ett minne.