Akupunktur

Idag var jag hos en sjukgymnast och testade akupunktur. Det är något jag inte testat tidigare så det ska bli spännande att se vad resultatet blir. Just nu är det ganska bra med nacken men jag tycker det är viktigt att ändå jobba med nacken för att se till att den inte blir värre. Jag har även två tider nästa vecka. Jag hoppas att jag får en positiv effekt av detta!

Annars njuter jag av vädret och hade gärna spenderat hela dagen utomhus men vi ska besöka vänner och släkt i Linköping så vi har packat in oss i bilen och är på väg ner. Det ska bli kul att träffa alla och jag hoppas på fint väder imorgon också så kan vi utforska utbudet av lekparker i Linköping 😊

IMG_7659

Vårt äppelträd på gården som börjar slå ut. 

Tillbaka i vardagen

I söndags kom vi hem från en veckas semester på Rhodos. En helt underbar vecka! Nu är det vardag igen innan sommarledigheten. Men en liten annan vardag än tidigare. Från 1/5 är jag föräldrarledig på 50%. Jag och Thomas delar på det nu över sommaren. Så roligt att få möjligheten att vara hemma mer med Lea. Det är en bestämd tjej som vet vad hon vill och gärna testar oss hela tiden, precis som det ska vara. Mer vild än tam och det är det roligast jag vet att vara hemma med henne på dagarna. Nu njuter vi lite extra av att bo i hus när det börjar bli varmt ute. Så skönt att bara kunna gå ut på tomten och leka.

IMG_7650

Bild från gårdagen eftermiddag ute i trädgården. Det enda som saknades var pappan som var iväg och jobbade.

Nacken har känts bra nu flera veckor. Jag är lite extra tacksam när nacken fungerar efter att jag hade så ont runt påsk. Men jag försöker också bli bättre på att tänka på vad jag gör i vardagen för att underlätta. Jag har fortsatt gått till kiropraktorn men nu ska jag testa akupunktur hos en sjukgymnast istället. Spännande! Annars fortsätter jag träna och ser till att yoga minst två gånger i veckan. För mig hjälper det!

IMG_7456

Bild från första passet på ett nytt löpprogram. Kul med ett nytt mål!  

Nu sitter jag på ett fik och dricker en kopp kaffe. Ska snart få till jobbet och möte upp kollegorna för att ta en taxiresa till en konferensanläggning utanför Stockholm där vi ska ha en två-dagars kick-off. Ska bli kul! Första riktiga natten borta från Lea, jag har ju jobbat nätter men aldrig sovit en natt borta. Får se hur det går. För Lea är jag inte orolig det är jag själv som tycker det är jobbigt.

 

IMG_7653
Lite vardagslyx en regnig onsdag!

Träna för livet

Jag har alltid tränat och tyckt att det har varit kul. Som yngre tränade jag diverse sporter med fokus på handboll och senare blev det löpning och klasser på Friskis & Svettis. När olyckan hände och problemen med nacken började … Continue reading

Träna

Jag har hela tiden sen olyckan försökt att träna och röra på mig. När jag blev utskriven från sjukhuset så sa läkaren att det var bra att jag försökte röra på mig så mycket jag kunde. I början blev det inte mer än korta promenader men när jag blev starkare och mådde bättre så kunde jag också öka träningen. Varje läkare, sjukgymnast, neurolog, kiropraktor som jag har träffat så har de alltid fått samma fråga, kan jag fortsätta träna? Varje gång har jag fått samma svar: Ja. De har uppmuntrat mig till att träna men att samtidigt lyssna på kroppen och anpassa träningen efter nacken och hur jag mår. I början blev det som sagt mest bara korta promenader men sakta men säkert så kunde jag träna annat och träna mer. Jag försöker göra samma saker som jag gjorde innan, jag springer, cyklar, åker skidor och simmar. Senaste halvåret har jag också spelat lite badminton. Allt är väldigt anpassat efter dagsformen och vad jag ska göra under dagen. Det finns stunder där jag tränat (väldigt många gånger) som jag har känt av de olika symtomen och smärtan mer men det har aldrig varit en försämring som har suttit i flera dagar. Så här i efterhand så är jag den första att medge att jag inte borde ha genomfört vissa träningspass men det är lätt att vara efterklok och skadan har inte förvärrats. Det är också ett stort antal träningspass som jag har ställt in eller tagit det väldigt lugnt när nacken har sagt ifrån. Jag är helt övertygad om att jag mår bättre idag tack vare träning, jag tror inte att jag skulle må så bra som jag ändå gör om jag inte hade kommit igång och sen hållit i träningen. Man blir lätt rädd när man får förvärrande symtom och smärta vid rörelse men då det inte förvärrar skadan så tror jag att det för mig bara har varit positivt att träna. Jag mår bra av att träna och har i hela mitt liv gjort det, att kunna fortsätta med det efter olyckan var ju också ett sätt att visa för mig själv att jag mådde okej. Samtidigt kan det säkert vara konstigt för utomstående att jag tränar som jag gör och samtidigt säger att jag har ont och liknande. Jag har full förståelse för detta, men jag har inte gjort något utan att kolla det med mina behandlade läkare och andra kunniga. Skadan förvärras inte av träningen och jag anpassar mig väldigt efter hur jag mår för stunden. Jag mår bättre idag tack vare träningen, det är jag helt övertygad om. Jag kommer att fortsätta att träna, dels för att jag själv mår bra av det men också för att träna upp kroppen och speciellt musklerna i och runtom nacken för att på så sätt bli starkare och må bättre. Träningen har hjälp mig och den kommer att fortsätta att hjälpa mig i framtiden.

Blir jag bättre än så här?

Jag var hos sjukgymnasten förra veckan och där bestämdes det att vi skulle ha ett upperhåll. Hon tycker att hon har gjort det hon kan just nu och det kan vara bra för kroppen att försöka läka själv ett tag. Lite blandade känslor, visst är det skönt att vi har kommit så långt att hon tycker att jag mår tillräcklig bra för att sluta med regelbundna behandlingar men samtidigt en rädsla att det kanske inte blir bättre än så här.

Det har snart gått 1,5 år sedan olyckan och jag börjar fundera på om det kommer att bli bättre än så här. Jag vill bli helt återställd. Jag vill inte har ont som idag, inte känna av symtomer som idag och inte orka allt jag gjorde innan olyckan och eller ställa in saker för att jag är för trött som händer ibland idag. Jag fick självklart återkomma om jag fick mer ont eller hade frågor.

Men jag tycker detta är lite typiskt svenska sjukvård idag, den är jättebra på det akuta men sen blir det sämre. Jag är inte återställd efter olyckan, jag har ont nästan varje dag och kan inte göra allt jag vill och ändå tycker sjukvården att de har gjort sitt. Det kanske inte finns mer som de kan göra men jag vill att det ska finnas det och jag har svårt att tro att det inte finns mer att göra men whiplash-skador är inget som sjukvården prioriterar, det är min åsikt i alla fall. Det är ett komplicerat läge då det sällan syns något på röntgen och även om det gör det är det inte säkert att sjukvården gör något åt det då skadan som syns inte bedöms som tillräckligt allvarlig. Men jag hoppas verkligen att detta är något som sjukvården börjar ta på allvar och prioriterar i framtiden.

Jag vill få hjälp tills jag är helt återställd vilket jag hoppas att jag blir, även om jag tvivlar ibland.

Sjukgymnast

Jag har gått hos en sjukgymnast sen januari 2013. Sjukgymnasten och kiropraktorn arbetar på samma ställe och har diskuterat och samkört min behandling. Jag är otroligt nöjd med båda och har fullt förtroende för dem. Hos sjukgymnasten har vi testa lika olika behandlingar och vi har varit väldigt försiktiga för att inte förvärra någonting eller trigga fram onödiga reaktioner. I början var det bara några få rörelser för att stärka upp musklerna runt nacken, dessa har utökas och jag har tränat på deras gym regelbundet. Alla övningar har haft som syfte att stärka upp musklerna runt nacke och axlar. I februari/mars 2013 testade sjukgymnasten att behandla mer konkret på de drabbade områderna genom att massera vilket inte gick bra alls. Jag mådde riktigt dåligt av den lätta beröringen så vi beslutade att fokusera på att stärka upp kroppen istället.

I oktober testade vi lite försikigt att behandla nacke/axlar och rygg igen och denna gång gick det bättre, hon har tagit det väldigt försiktigt och ökat succesivt. Överlag så har träningen, övningarna och behandlingarna känts riktigt bra! Idag bestämde vi att jag skulle träna hemma istället framöver (många övningar kan jag göra hemma och den del får jag gå till ett gym i närheten för att träna) så kan vi fokusera på och öka behandligarna hos sjukgymnasten istället.

Så idag fick jag testa att få stötvågsbehandling. Så här skriver Capio Rehab Globen om behandlingen ”Det är en behandlingsform där impulser med stötvågor med hjälp av en särskild utrustning påverkar vävnaden i det smärtande området. Hos oss används en så kallad radiell stötvågsbehandling som inte slår sönder vävnad men genom den ökade retningen i vävnaden har positiva effekter på vävnadsläkning”.

Själva maskinen är ganska stor och min sjukgymnast kallar den ET, tycker faktiskt den ser ut som ET:)

Et

Så idag var första gången och sjukgymansten var väldigt försiktig och var inte ens i närheten av det området där jag har ont (nacke och axlar). Vi tar det försiktigt och prövar oss fram men jag tror att jag och ET kan bli bra vänner framöver:) Allt som kan hjälpa till i läkandet och mildrandet av symtomer är jag tacksam för!