Kortvasan, 21 februari, efter cirka 15 km. Jag bryter. Det trodde jag aldrig. Jag hade lovat sambon att bryta om jag fick för ont eller de andra symtomerna blev för starka. Han åkte också så det var lite för att lugna honom och låta han fokusera på sitt lopp.
Men jag trodde aldrig att jag skulle göra det, jag är lite för envis för att bryta ett lopp jag har startat och speciellt när det är en sträcka som jag åkt förut och som jag borde kunna åka på vilja om inget annat. Men jag har nog blivit klokare, lyssnar mer på kroppen och tycker inte att det är värt att riskera någonting. Jag hade satt ett tidsmål där jag verkligen kunde ta det lugnt och jag började också väldigt lugnt. Första 1-2 kilometrarna går uppför så jag började medvetet väldigt lugnt. Det som är jobbigast för nacken är när jag måste använda armarna mycket så jag försöker använda så mycket ben jag kan när jag åker längskidor. När jag åker uppför måste jag naturligtvis använda armarna så därför tog jag det extra lugnt och det kändes bra. Visst kände jag av nacken och axlar men inte så att det gjorde ont. Det var plusgrader så spåren var inte bra och mycket snö fastande under skidorna, inte bara på mina utan alla hade samma problem.
Men jag tyckte ändå att det gick bra de första 5-6 kilometerna men sen blev det värre. Spåren försvann helt och snön fastande hela tiden, det var så illa så att det tog stopp när man åkte utför. Det blev ett lopp som handlade mer om att få bort snö under skidorna och att inte ramla då alla spår var borta än att faktiskt åka skidor. Vid första kontrollen vallade jag om skidorna för att se om det blev bättre och bestämde mig för att fortsätta åka, tanken på att bryta hade slagit mig redan. Omvallningen hjälpte inte mycket, visst det fastande lite mindre snö men samtidigt så tappade jag allt fäste.Detta gjorde att jag fick arbeta mer med armarna och det kändes på nacken.
Efter cirka 14-15 kilometer bestämde jag mig att det inte var värt det, det var inte kul att åka längre och jag blev rädd för att ramla och det gjorde mer och mer ont. Anledningen till att det gjorde mer ont var att jag fick arbeta så mycket med armarna istället för med benen som jag försökt att göra annars. Bristen på spår gjorde det också extra jobbigt och i utförsbackar så var det mer isgata än något annat och många ramlade. Jag blev helt enkelt för orolig att jag skulle ramla och antingen att jag skulle slå i nacken i fallet eller att jag skulle bli påkörd efteråt. Så jag tog beslutet att bryta loppet och jag hade sådan tur att jag kunde kliva av mellan två kontroller. Jag var inte ensam om att bryta loppet, cirka 10 % av de som kom till start bröt. Istället för att åka skidor till Mora fick jag denna gång åka buss, ett beslut som i efterhand var helt rätt. Det var inte värt det och det kommer fler chanser!
Min sambo? Han åkte hela loppet, inte på en tid han var nöjd med men med tanke på förutsättningarna så var det bra att bara komma i mål. Väldigt stolt över honom och över mig själv som lät envisheten stå tillbaka till fördel för förnuftet och omtanke om mig själv.