Jag fick beskedet från Försäkringskassan för några veckor sedan. Kan ju inte säga att jag blev förvånad men jag hade ju hoppats på att överklagan skulle ha godkänts. Men så blev det inte. Deras beslut står fast, att enligt Försäkringskassan så framgår det inte att min arbetsförmåga var nedsatt till minst 25% när jag var sjukskriven. Jag undrar hur de tänker när jag har flera läkare som skrivit intyg varav en är specialist inom området. Men det räckte inte och jag börjar ju undra om någonting gör det. De säger det inte rakt ut men jag tror att en stor anledning till att de inte beviljar mig sjukpenning är för att jag jobbade heltid en period mellan olyckan och när jag blev sjukskriven. Jag har ju jobbat heltid så varför ska jag inte klara av det nu? Lite så tänker de, tror jag. Sen är whiplash en skada som många (bland annat inom sjukvården, Försäkringskassan, försäkringsbolag) har svårt att förhålla sig till. Det är en skada som sällan syns och som därmed är svår att förhålla sig till. En skada som trots detta är väldigt besvärlig och ger symtom.

Jag jobbade heltid under en ganska lång period, det säger jag ingenting om. Klarade jag av det – jobbmässigt ja. Men all övrig tid gick åt till att orka jobba nästa pass. Så det var inte en vardag som fungerade. Detta fick jag hjälp till att inse och detta är jag väldigt tacksam till idag. Samtidigt så kunde ju även mitt tillstånd ha förvärrats under denna tid och då måste man ha en chans att i efterhand bli sjukskriven för en skada även om jag någon gång har kunnat jobba heltid.

Rent ekonomiskt så klarade vi oss under denna tid, det var en begränsad period som jag var helt sjukskriven så även om jag fick mindre lön under hösten så var det ändå överkomligt. Men det som är jobbigast är misstron, de tror inte att jag mådde så dåligt att jag inte kunde jobba. Varför skulle jag då vara sjukskriven, om jag inte vara för sjuk för att jobba? Jag som aldrig är sjuk annars. Sen jag började jobba heltid efter studierna och fram till olyckan (totalt 2,5 år på två olika jobb) så hade jag 3 sjukdagar.

Oron över vad som skulle hända om jag skulle börja må sämre igen eller om någonting annat skulle hända så behovet av att bli sjukskriven uppkommer igen finns också där, vågar jag sjukskriva mig? Vad är chansen att de tror mer på mig då? Är det värt att riskera min hälsa? Eller ekonomin? Men än har jag inte gett upp, jag ska överklaga beslutet till Förvaltningsrätten också. Denna gång med hjälp av ytterligare en läkare så fortsättning följer.

Då har jag skickat in den, överklagan som jag inte trodde att jag skulle behöva skicka in. Försäkringskassan har hela tiden kommunicerat till mig att de överväger att inte betala ut sjukpenning för den tiden jag har varit sjukskriven men jag har hela tiden trott att de skulle ändra sig innan beslutet var fattat. Naivt av mig men jag trodde nog att mina läkarintyg, dokumenterad skada och intyg från sjukgymnast skulle väga tungt. Trots detta blev det ett avslag som jag fick i mitten av december.

Enligt Försäkringskassan så är min arbetsförmåga inte nedsatt till minst 25%, som är kravet för att ha rätt till sjukpenning. Jag vet inte riktigt vad de har gått efter när de har beslutat detta. Jag har tre läkarintyg, varav två är från en överläkare på en universitetsklinik som är specialiserad mot whiplashrelaterande syndrom, ett brev från min sjukgymnast och ett flertal telefonsamtal mellan mig och olika handläggare på FK där jag försöker förklara hur jag mår.

Min kiropraktor har jämställt mina symtomer och att jobba med att be någon som precis stukat foten rejält att springa ett maratonlopp. Jag har svårt att tro att någon skulle göra det men min skada syns inte så då tycker Försäkringskassan att jag kan jobba 12-timmars pass.

En nackdel som jag har, och som även Försäkringskassan nämner, är att jag jobbade heltid en längre period. Jag var sjukskriven direkt (på heltid och deltid) efter olyckan i cirka fyra veckor, sen jobbade jag heltid fram till sommarsemestern 2013. Det finns olika förklaringar till att jag jobbad heltid under denna period.

• Jag bytte tjänst på företaget jag jobbade på veckan efter trafikolyckan (något som var planerat långt innan olyckan).
• Vi hade ett väldigt ansträngt personalläge så en sjukskrivning hade fått konsekvenser på mina kollegor (något jag inte borde ha tagit hänsyn till men jag tror många tänker som jag).
• Envis. Jag ville inte vara dålig, jag ville inte känna att jag inte klarade av allt som jag gjorde innan olyckan. Jag ville inte vara sjuk eller skadad.

Några saker fick mig att inse att jag inte skulle bli bättre om jag fortsatte att jobba som jag gjorde, jag kunde inte ge jobbet det jag ville om jag inte blev bättre.

• Huvudet kom ikapp kroppen, jag insåg att min hälsa var viktigare än jobbet.
• En MR-undersökning som visade på en skada (en som de i nuläget inte gör något åt). Men jag själv insåg att det var okej att må dåligt.
• Jag fick plats på ett smärt-rehab som specialiserat sig mot just whiplashrelaterade smärtor.
• Det fick stora konsekvenser på privatlivet, stor del av min lediga tid gick åt till att vila och återhämta mig så att jag skulle kunna jobba nästa pass. Vi kunde sällan planera något hemma eftersom vi inte visste hur jag skulle må (om vi planerade något så fick jag också planera in vilodagar) och min sambo gjorde nästa allt hemma.

Allt detta blev till slut ohållbart och mina läkare, sjukgymnast och kiropraktor sa att jag borde sjukskriva mig för att ha en chans att blir bättre. Jag trodde att Försäkringskassan skulle lyssna på de, trots alla skräckhistorier så trodde jag att det inte skulle gälla mig (som jag trodde med trafikolyckan) men vad fel jag kunde ha. Så nu är överklagan inskickad och jag kan bara hoppas att de ändrar sitt beslut. Dels för ekonomins skull men också för att det visar att jag visst hade rätt att vara hemma, jag hade rätt att vara sjukskriven på heltid medan jag gick på smärt-rehab programmet och sen sakta gå upp i arbetstid. Detta behövde jag för att jag skulle må bättre, för att jag skulle få en vardag som fungerade med jobb, familj och fritid.