Monthly Archives: april 2014

Olika dagar

Posted on by

0

När en dag kan vara så perfekt och dagarna efter är smärtan och övriga symtomer så starka och intensiva. När sambon blir så orolig och jag själv blir orolig och irriterad. Irriterad över att detta inte ger med sig, att jag var tvungen att ta smärtstillande för att få en hel natts sömn. Frustrationen när tabletterna bara hjälpte en natt och inte natten som var. Den perfekta dagen bestod av en ledig dag med sambon som innehöll tidig hämtning av brorsonen, picknick i parken och sen några timmars lek i lekparken:) Dagar som denna och gårdagen så är det de perfekta och ibland väldigt vardagliga dagarna som ger mig lite energi och ork att ta mig igenom de jobbiga dagarna.

Efter idag så är vi lediga några dagar så vi ska till Dalarna och fira påsk. Jag hoppas att nacken blir lite bättre under dessa lediga dagar och jag hoppas alla får en trevlig påskhelg. Kör försiktigt! Oavsett hur bråttom ni tror att ni har så är konsekvenserna aldrig värt det. Så bråttom har ingen.

Glad Påsk!

påsk

Negativt besked från Försäkringskassan

Posted on by

0

Jag fick beskedet från Försäkringskassan för några veckor sedan. Kan ju inte säga att jag blev förvånad men jag hade ju hoppats på att överklagan skulle ha godkänts. Men så blev det inte. Deras beslut står fast, att enligt Försäkringskassan så framgår det inte att min arbetsförmåga var nedsatt till minst 25% när jag var sjukskriven. Jag undrar hur de tänker när jag har flera läkare som skrivit intyg varav en är specialist inom området. Men det räckte inte och jag börjar ju undra om någonting gör det. De säger det inte rakt ut men jag tror att en stor anledning till att de inte beviljar mig sjukpenning är för att jag jobbade heltid en period mellan olyckan och när jag blev sjukskriven. Jag har ju jobbat heltid så varför ska jag inte klara av det nu? Lite så tänker de, tror jag. Sen är whiplash en skada som många (bland annat inom sjukvården, Försäkringskassan, försäkringsbolag) har svårt att förhålla sig till. Det är en skada som sällan syns och som därmed är svår att förhålla sig till. En skada som trots detta är väldigt besvärlig och ger symtom.

Jag jobbade heltid under en ganska lång period, det säger jag ingenting om. Klarade jag av det – jobbmässigt ja. Men all övrig tid gick åt till att orka jobba nästa pass. Så det var inte en vardag som fungerade. Detta fick jag hjälp till att inse och detta är jag väldigt tacksam till idag. Samtidigt så kunde ju även mitt tillstånd ha förvärrats under denna tid och då måste man ha en chans att i efterhand bli sjukskriven för en skada även om jag någon gång har kunnat jobba heltid.

Rent ekonomiskt så klarade vi oss under denna tid, det var en begränsad period som jag var helt sjukskriven så även om jag fick mindre lön under hösten så var det ändå överkomligt. Men det som är jobbigast är misstron, de tror inte att jag mådde så dåligt att jag inte kunde jobba. Varför skulle jag då vara sjukskriven, om jag inte vara för sjuk för att jobba? Jag som aldrig är sjuk annars. Sen jag började jobba heltid efter studierna och fram till olyckan (totalt 2,5 år på två olika jobb) så hade jag 3 sjukdagar.

Oron över vad som skulle hända om jag skulle börja må sämre igen eller om någonting annat skulle hända så behovet av att bli sjukskriven uppkommer igen finns också där, vågar jag sjukskriva mig? Vad är chansen att de tror mer på mig då? Är det värt att riskera min hälsa? Eller ekonomin? Men än har jag inte gett upp, jag ska överklaga beslutet till Förvaltningsrätten också. Denna gång med hjälp av ytterligare en läkare så fortsättning följer.

Nu har jag gjort det

Posted on by

0

Då var det gjort, det där jag har undvikit i snart 1,5 år. Att åka genom tunneln där olyckan skedde. Egentligen har det inte varit någon större uppoffring, att inte åka i den, eftersom jag väldigt sällan åker den vägen. Men i helgen så skulle jag till Yasuragi Hasseludden så det var den snabbaste vägen och det gick ju bra, inte för att jag egentligen trodde något annat men oron fanns och finns där fortfarande.

Men jag vet inte om det är för att jag åkte igenom just den tunneln eller om det var för att det var en lång tunnel. Jag har åkte igenom andra tunnlar förut och alla gånger har jag tyckt att det är obehagligt. En stor anledning till det är att jag tycker ljudet är så obehagligt. Ljudet som blir där fordon åker i en tunnel förknippar jag så starkt med olyckan. När olyckan skedde och fram till jag åkte därifrån så har jag ett minne av alla bilar som åkte förbi och gav ifrån sig det där jobbiga ljudet. I efterhand har jag fått berättat för mig att trafiken stängdes av väldigt snabbt efter olyckan och det därmed inte åkte så många bilar förbi. Men ljudet tycker jag fortfarande är obehagligt och jag kollar nästan konstant bakåt för att se att bilar inte kommer för nära. Så det jobbiga var nog att det var en tunnel och kanske inte just att det var den tunneln, jag vet inte exakt var olyckan skedde och min sambo var inte med i bilen.

Men obehagligt var det och den jobbiga känslan och skakande tog ett tag innan det försvann. Men nu är det gjort och det känns bra. Anledningen till att jag åkte ut dit var en spa-helg med min mamma, kusiner och deras mamma. En perfekt anledning till att göra något jag har undvikit så länge. Kommer jag att åka där igen – ja. Men det kommer säkert att dröja. Nu har jag bevisat för mig själv att jag kan åka där. När min sambo kom och hämtade oss sen så åkte vi en annan väg där vi inte åkte igenom tunneln. Om det var mest för min eller hans skull (så han slapp oroa sig över mig) vet jag inte men jag tyckte det var skönt att slippa. En jobbig och till slut oundviklig upplevelse och en underbar avkopplande vistelse på Yasuragi får sammanfatta helgen.