Jag var hos sjukgymnasten förra veckan och där bestämdes det att vi skulle ha ett upperhåll. Hon tycker att hon har gjort det hon kan just nu och det kan vara bra för kroppen att försöka läka själv ett tag. Lite blandade känslor, visst är det skönt att vi har kommit så långt att hon tycker att jag mår tillräcklig bra för att sluta med regelbundna behandlingar men samtidigt en rädsla att det kanske inte blir bättre än så här.

Det har snart gått 1,5 år sedan olyckan och jag börjar fundera på om det kommer att bli bättre än så här. Jag vill bli helt återställd. Jag vill inte har ont som idag, inte känna av symtomer som idag och inte orka allt jag gjorde innan olyckan och eller ställa in saker för att jag är för trött som händer ibland idag. Jag fick självklart återkomma om jag fick mer ont eller hade frågor.

Men jag tycker detta är lite typiskt svenska sjukvård idag, den är jättebra på det akuta men sen blir det sämre. Jag är inte återställd efter olyckan, jag har ont nästan varje dag och kan inte göra allt jag vill och ändå tycker sjukvården att de har gjort sitt. Det kanske inte finns mer som de kan göra men jag vill att det ska finnas det och jag har svårt att tro att det inte finns mer att göra men whiplash-skador är inget som sjukvården prioriterar, det är min åsikt i alla fall. Det är ett komplicerat läge då det sällan syns något på röntgen och även om det gör det är det inte säkert att sjukvården gör något åt det då skadan som syns inte bedöms som tillräckligt allvarlig. Men jag hoppas verkligen att detta är något som sjukvården börjar ta på allvar och prioriterar i framtiden.

Jag vill få hjälp tills jag är helt återställd vilket jag hoppas att jag blir, även om jag tvivlar ibland.