Nytt år. Jag lämnar ett jobbigt men ändå ett väldigt bra år bakom mig och hoppas på ett fantastiskt 2014. Hälsomässigt har det varit tufft och så mycket har varit fokuserat på hur jag mår och alltför mycket har blivit styrt efter det. Något som jag hoppas blir mindre under det kommande året. Året har inneburit så mycket positiva händelser som har gjort att året ändå blir ett bra år men det är klart att det skulle ha varit så mycket bättre om jag inte hade mått dåligt.

2014. Ett år där lediga dagar inte alltid måste innebära att vila eller där jag inte kan planera allt jag vill om jag skulle må dåligt. Ett år där middagar och familjehögtider inte måste innebära att jag mår dåligt några dagar efteråt. Ett år där jag hoppas att mina nackbesvär blir färre och att besvären kommer mer sällan och lite mildare. Ett år som styrs av vad jag vill göra och inte av vad jag kan göra. Jag hoppas på ett år där vardagen blir lättare och där min sambo inte behöver göra allt. Där jag kan ställa upp för honom och inte bara han för mig. 2013 blev inte riktigt som jag hade tänkt mig. På många sätt blev den bättre än jag kunde föreställa mig med inflyttning i gemensam lägenhet och förlovning framför Colosseum i Rom som absoluta höjdpunkter. Men jag kunde aldrig tro att jag skulle ha dessa besvär som jag har haft och aldrig att besvären skulle hålla i sig så länge.

2013 blev året där skadorna och besvären från trafikolycka tog mycket tid och energi, 2014 ska det inte få göra det. 2014 ska bli året där jag verkligen känner att jag blir bättre, där jag inte behöver känna smärta varje dag. Året då trafikolyckan blir mer ett minne istället för konstanta påminnelser om den. 2014 ska bli året då jag gifter mig och börjar ett nytt kapitel i mitt liv, ett kapitel där jag inte hade tänkt att trafikolyckan inte ska få så stor del av.

Åka bil. Det var inget jag reflekterade över innan olyckan, jag tyckte mer att det var ganska skönt att åka bil. Jag åkte hellre som passagerare än som förare utan någon speciell anledning. Nu åker jag helst inte bil alls. Jag satt ganska snabbt i en bil efter olyckan, första gången var i taxin på väg hem från sjukhuset. Några dagar efter olyckan så åkte vi och tömde bilen innan den skulle skrotas. En lite längre resa än den från sjukhuset, den var riktigt jobbigt. När vi väl kom hem till lägenheten igen så kom en chock. Jag frös, skakade och låg i soffan och till slut somnade jag. Första längre resan var också jobbigt och vi la in en paus trots att det bara var en resa på cirka 1,5 timme. Men sen dess så har det gått bättre och bättre.

Idag kör jag även själv även om jag hellre sitter som passagerare. Det är fortfarande inte något som är avslappnande. Sen tycker jag att alla ljud är jobbiga, jag hör däckljud mycket högre nu än tidigare. Att åka i tunnlar undvikar jag så långt det går, det var i en tunnel som olyckan hände och det förknippar jag bara med obehag. När jag åker bil är jag är spänd och tycker det är obehagligt, speciellt när det är mycket trafik. Jag vet inte hur många gånger jag kollar i backspegeln när jag åker bil och i mitt tycke är bilarna alltid för nära.

Imorgon ska vi åka bil igen, denna gång en längre sträcka då vi ska hem och fira jul hos våra familjer. En resa på cirka 2,5 timme. Borde inte vara något problem men jag är redan nervös. Men det är klart att det kommer att gå bra. Jag hoppas på lite trafik och bra väglag. Jag får ta en åksjuketablett för att lindra illamåendet som alltid kommer (något som jag aldrig upplevde innan olyckan) och detta göra mig förhoppningsvis också sömnig så kan jag kanske sova en del av vägen.

Resan kommer att gå bra, jag kommer att vara nervös, spänd och tycka det är jobbigt men resan kommer att gå bra. Julen kommer att firas med våra familjer i Dalarna även jag gärna hade sluppit resan dit.

Att försöka förklara hur jag mår är ett projekt i sig, inte att folk inte bryr sig eller inte frågar men att försöka förklara så de förstår. Förstå någonting som jag själv inte alltid förstår. För även om jag lever med det varje dag kan jag själv ibland inte riktigt förstå hur allt hänger ihop och hur jag kan må som jag gör. Hur jag ena dagen kan orka träna och göra saker för att dagen efter ligga utslagen och knappt orkar ta mig ur sängen. Hur förklarar jag det?

Ibland försöker jag förklara men tyvärr så det bidragit till att jag inte planerar lika mycket, det är svårare att ställa in planerade saker än att inte planera de alls. Något som såklart är både tråkigt och jobbigt. Jag vill träffa vänner, jag vill orka med allt jag gjorde innan, jag vill kunna planera. Men det är jobbigt att ställa in. Så planerade aktiviteter har blivit färre men jag försöker att ändra på det, dels för att jag mår bättre och lättare kan förstå hur min kropp fungerar men också för att jag behöver den sociala biten. Det dåliga samvetet för att jag inte har träffat vänner och bekanta på länge är också jobbigt att ha. Så för några veckor sedan planerade jag in en fika med en vän, samma vän jag egentligen skulle ha träffat veckan efter olyckan. Det tog över ett år men det kommer inte dröja lika länge till nästa gång!

I senaste numret av topp Hälsa (#13, 2013) är det en intervju med SVT-profilen Yvette Hermundstad och hur hon med hjälp av yogan hittade tillbaka till ett fungerande liv efter en ridolycka där hon skadade nacken. Hon säger bland annat ”Gör nacken ont, gör hela kroppen ont. Allt hamnar i obalans.” Det stämmer så väl, kroppen är så beroende av nacken och den märks hela tiden när den gör ont. Det är bra att hon går ut och berättar, det är viktigt att fler få veta vad det innebär att ha problem med nacken. Både för den som själv har problem men också till allmänheten. Speciellt är det bra till sjukvårdspersonal då jag upplever att det är en stor oförståelse i sjukvården till whiplash-relaterade symtomer och andra nackproblem.

Jag har ont, jag blir trött och får andra symtomer. Ofta varje dag. Vissa dagar är värre och vissa är bättre. Vissa dagar orkar jag göra ganska mycket, som att träna eller gå i ett köpcentrum. Vissa dagar orkar jag inte laga mat. Dagarna är olika men smärtan finns där även om den inte syns.

Som tur var är det bara vissa nätter och det blir färre… Jag har aldrig varit den som tar värktabletter även när det kan vara befogat men vissa dagar och nätter går inte att ta sig igenom utan de. Sömn och ett fungerande vardagsliv är mer värt än min ovilja att ta mediciner.

Mycket papper blir det. Papper från läkare, försäkringsbolag, Försäkringskassan och polisen för att nämna några. All den tid och energi jag lägger ner på detta skulle vara bättre att lägga på mitt tillfriskande. Men det är sånt som måste göras. Jag är glad över det hjälp jag får från min sambo, det hade varit mycket jobbigare att göra allt detta själv.

Det jobbiga när bakslagen kommer lite för ofta och med lite för många symtomer. Att hur jag mår går upp och ner har jag lärt mig att hantera, vissa dagar är bättre än andra. Det är när de dåliga dagarna kommer efter varandra och aldrig tar slut som det blir jobbigt. När jag inte längre kan relatera hur jag mår till någon särskild händelse som det blir extra jobbigt. Att det faktiskt bara är min kropp som säger stopp. Men jag vet att det blir bättre, överlag så mår jag ändå ganska bra. Med dessa jobbiga dagar är ibland för mycket.