Rhodos

Nacken har krånglat rejält senaste veckorna och det är så jobbigt. Även om det går åt rätt håll hela tiden så har jag inte energi nog för att gå flera steg tillbaka. Jag kan acceptera att nacken inte är helt hundra men inte att den blir sämre helt plötsligt utan att jag förstår varför.

Fick en akuttid hos en kiropraktor (inte samma jag har gått till då hon inte hade några lediga tider men till en annan på samma ställe) och har nu gått hos honom tre gånger och det har hjälpt. Den är fortfarande inte helt hundra men den är bra mycket bättre än för några veckor sedan. För någon dag sen så kunde jag tvätta håret utan att det gjorde ont så det känns bra. Jag hoppas att det bara var något tillfälligt som gjorde att nacken blev värre och att det inte händer igen.

Nu befinner jag mig på Rhodos och bara har det bra. Solar, badar och äter gott. Träningen får vi också till, tidigt på morgonen då det inte är för varmt. Vi är här för att fira min mammas 60-års dag så även min bror med familj är här. En riktig härlig resa med en massa bra energi. Precis det jag behöver!

Några dagar kvar av resan och då ska jag bara njuta och ladda energi. Jag hoppas det räcker för att orka med hösten och jag hoppas att nacken bara blir bättre, gärna helt bra men det är nog för mycket begärt. Men jag är glad för det lilla, nåt mer kräver jag inte just nu.

När sjukvården inte kan hjälpa

Det jobbiga när jag vill och i mitt tycke behöver hjälp och inte får det. Gjorde ett försök att gå till min vårdcentral för någon vecka sen, dels för att se om det finns någon mer hjälp att få och för att få ut lite mer värktabletter på recept (som jag egentligen inte vill ta men måste ibland).  Läkaren där var helt okej men kunde inte göra så mycket men han skickade en remiss till smärt rehab (som jag gick ett rehab program förra hösten hos) för att se om de har några idéer.

I fredags ringde läkaren och hade fått svar på remissen, det enda den remissen åstadkom var att jag tappade ännu mer förtroende på vad svensk sjukvård kan göra när en skada och ett tillstånd blir varaktigt. Svaret är tyvärr ingenting. De sa att de inte kunde göra någonting utan att jag skulle se över min jobbsituation och kanske prova på yoga. Att de har synpunkter på min jobbsituation kan jag till viss mån förstå. Att jag jobbar 12 timmars pass är kanske inte ultimat men samtidigt så är jag inte säker på att det skulle fungera så bra att jobba fem dagar i veckan heller (nu jobbar jag i snitt 3 dagar i veckan). Men situation har blivit bättre på jobbet sedan jag gick rehab- programmet främst genom att vi nu är fler på funktionen vilket gör det lättare att få till scheman och att ta raster under dagen.

Att en specialistklinik på ett universitetsjukhus ens kan föreslå yoga som ett svar på en remiss är för mig bara skrämmande. Att ge det som en rekommendation och ett komplement, absolut. Men inte som ett svar på en remiss. Jag har börjat inse och accepterat att sjukvården inte kan göra så mycket även om jag inte har gett upp än utan letar vidare efter hjälp samtidigt som jag försöker bli bättre på egen hand.

Sjukvården var jättebra i akutskedet, men sen har den inte fungerat. Att läkare säger att vi inte kan hjälpa dig är för mig väldigt konstigt, året är 2014, något borde gå att göra. Om inte annat så kommer jag kämpa vidare. Jag är 30 år gammal, jag ska inte behöva ha ont dagligen och jag ska inte behöva byta jobb eller gå ner i arbetstid.  Jag ska bli bättre och jag tycker att jag borde få hjälp att bli bättre.

Kärleken förde oss samman – bröllop 30/8

Förra lördagen var dagen som jag har längtat efter och den blev så mycket bättre än vad jag eller min man någonsin kunnat hoppas på. Allt flöt på hela dagen utan några missöden (i alla fall som vi vet om). Även vädret var på vår sida när sommaren gjorde comeback. En dag helt i lyckans tecken och inte många tankar ägnades åt nacken eller de problemen. Under dagen var jag för lycklig och fokuserad på dagen för att riktigt känna efter så dagen och kvällen flöt på utan att jag stördes av nacken. Dagen efter gjorde den sig lite påmind men det var det värt. Det hade gått nästan tre år sedan vi träffades första gången, knappt två år sedan trafikolyckan. Vi har gått igenom mycket med tanke på olyckan och de problemen jag har haft efteråt. Men det har bara ökat min kärlek till honom.

Bröllopet då? En perfekt dag från början till slut. Ett av låtvalen på vigseln var ’Den bästa dagen’ och det beskriver verkligen dagen, det var den bästa dagen. En härlig start på dagen på hotellrummet när jag och min tärna fick hår och smink fixat och sen blev det lunch där också Thomas och hans bestman var med. Sen klädde vi på oss kläderna innan vi träffade fotografen och åkte ut till Vätö där vi skulle fota oss och även vigseln skulle vara. Vilken känsla att sätta på sig klänningen! Jag hade ju såklart provat den förut men det blev så påtagligt när allt annat var fixat. Fotograferingen gick jättesmidigt och vi hade en helt fantastik fotograf, Anna Hagvärn, som jag verkligen kan rekommendera! Sen blev det vigsel i Vätö kyrka, en otrolig och obeskrivlig känsla när portarna öppnades och vi såg alla gästerna. Efter vigsel åkte jag och Thomas båt till festplatsen där alla gästerna väntade, sen blev det brudskål och middag följt av en fest.

En underbar dag som jag aldrig ville skulle ta slut, en dag som bara fokuserades på kärleken mellan mig och Thomas. Ingen olycka, smärta eller olika symtomer var i fokus. Så som det ska vara hela tiden egentligen.

Jag är nu gift, någons fru, och namnbytet är på gång. En overklig och helt naturlig känsla. Vi lever kvar i bröllopsbubblan fortfarande även om vardagen är tillbaka. Vardagen som fortsätter med allt vad det innebär med bland annat läkarbesök och fortsatta diskussioner och kämpande mot försäkringskassan och försäkringsbolaget. Med det ovärdeliga stödet från min man.

ring