Det var en väldigt fin och solig höstdag och vi skulle åka till Sickla och köpa längdskidor till mig. Vi skulle även köpa lite andra saker och mat till lördagskvällen som vi planerade att spendera hemma, det var en lördag och vi båda var lediga. Då vi bor i Solna så var den snabbaste vägen till Sickla att åka via södra länken. T körde vilket han gjorde för det mesta, jag har aldrig tyckt om att köra i Stockholm. Det var en helt vanlig resa fram till själva olyckan. Vi lyssnade på radio och pratade. När vi kört in i tunneln så bromsar T väldigt kraftigt och direkt efter så kastas jag framåt och sen är allt stilla. Vi hade blivit påkörda bakifrån och sen ”knuffats” in i bilen framför. Sen börjar jag kolla runt och det jag ser är att backspegeln hänger löst och att det ryker. T frågar hur det är och efter ett tag så svara jag att det är okej vilket jag tror att det är. Personerna i bilen framför vår som vi har kört in i kommer fram till vår bil och frågar hur det är med oss. Jag säger att det är okej men att jag har ont i nacken, en smärta som kom direkt. Helt ärligt så har jag inte riktigt förstått vad som har hänt, att vi har krockat har jag koll på men inte så mycket mer. En av personerna från bilen framför, en kvinna, säger åt mig att sitta kvar i bilen och att sitta still. Något jag själv vet att jag sa till alla som var i min situation på jobbet (då jobbade jag som 112 operatör på SOS Alarm i Stockholm). Jag hörde också att en man utanför bilen höll på att ringa till 112 och att han hade svårt att säga var vi var. Det var han som hade kört på oss så han var säkert chockad. Jag kommer ihåg att jag frös och att det lät jättemycket av bilar runt omkring mig. Jag trodde inte då att det var så allvarligt men när de sa åt mig att sitta kvar i bilen var det helt okej, jag behövde inte göra någonting. Personerna som körde bilen framför vår tog lite kort på bilarna och T gjorde samma sak vilket jag sa åt honom att göra. Han hade inte ont på samma sätt och i det läget visste vi inte om polisen skulle komma utan vi ville dokumentera för vår skull mot försäkringsbolag och liknande.

Den första hjälpen som kommer fram är vägassistansen som också direkt säger åt mig att sitta kvar och inte röra mig, han hämtar även en filt vilket var jätteskönt. Har aldrig frusit så mycket som jag gjorde då. Han försökte också komma in i baksätet för att hålla min nacke still men han fick inte upp dörren.  Efter ett tag kommer en ambulans till platsen och lite efter de kom även räddningstjänsten dit. Det tas beslut att de ska klippa upp taket och ta ut mig den vägen för att inte förvärra eventuella skador i nacke/rygg. Hela den är tiden är lite otydlig och jag vet inte allt som gjordes. Jag kommer ihåg vad en av brandmännen hette och att alla verkade veta vad de gjorde men jag kände mig väldigt utlämnad. Jag visste inte var T var och det var jobbigt, ibland kunde han komma fram till bilen och prata med mig men oftast så kunde han inte vara där då de höll på att jobba. Det var både ambulanspersonal och brandmän i och runt bilen. Jag hade ont och frös och ville bara att detta skulle vara en dålig dröm. Det lät mycket när de höll på med alla verktyg och klippte upp taket och jag tyckte det var en massa bilar som körde hela tiden. Ganska snabbt så fick jag en nackkrage så då kunde jag inte se så mycket förutom taket. Jag vet inte hur lång tid allt tog, för mig kändes det som en evighet.

När de hade klippt upp taket så använde de en spineboard för att ta ur mig i bilen och sen la de mig i en vakuum-madrass. Det är svårt att veta allt de gjorde och hur lång tid allting tog, det var svårt att förstå situation när den hände. Det var en massa människor runt omkring en som pratade, ibland med mig och ibland med andra runt omkring. Det var svårt att ta in information när jag inte ens riktigt förstod vad som hade hänt.

Sen la de mig på en bår och la mig i ambulansen. T fick åka med vilket var väldigt skönt, bara att veta att han var nära gjorde mig lugnare. Jag tror att jag ändå inte trodde att det var så allvarligt även om de tog alla försiktighetsåtgärder. Men oron fanns ju där, jag hade väldigt ont i nacken och ont i huvudet kommer jag ihåg och allt kändes konstigt. Varken jag eller T tror att jag var avsvimmad, i så fall bara en väldigt kort stund.

Sen blev jag transporterad till Karolinska sjukhuset i Solna. Precis när vi kom fram kunde jag prata snabbt med T innan jag blev undersökt av deras traumenhet. T fick komma till ett anhörighetsrum, han blev sen undersökt också. På traumarummet blev jag undersökt och de gjorde en CT. Under tiden var jag inte så medveten om vad de gjorde, vad de gjorde för röntgen har jag sett i efterhand i journalerna. De klippte upp alla kläder och tog av alla smycken och då fick jag någon sorts värmefilt och det var otroligt skönt. Första gången sen olyckan som jag inte frös. Jag vet inte vad klockan var eller hur lång tid allting tog. Under hela tiden efter olyckan känner jag mig väldigt utlämnad. Jag vet inte vad de gör men samtidigt litar jag på att de gör sitt jobb.

Efter undersökningen kom jag till en akutvårdsavdelning och blev undersökt av en sjuksköterska som dokumenterade övriga skador, i mitt fall bara mindre skrubbsår och liknande. Jag hade fortfarande nackkrage på så jag kunde inte se så mycket. Sen blir jag lämnad ensam, eller helt ensam är jag inte då jag ligger i ett dubbelrum så det är en till patient i rummet som har familj hos sig. Där börjar jag kunna ta in allt lite mer även om mycket fortfarande är otydligt och jag är säkert fortfarande chokad. Efter en stund så kommer en läkare och meddelar att det inte syntes något på röntgen så jag kunde ta av nackkragen men jag skulle ligga kvar över natten. När de skulle ta av nackkragen så märkte jag att jag inte kunde lyfta huvudet utan att hjälpa till med handen, det var en väldigt skrämmande känsla. Detta höll i sig över en vecka efter olyckan. Trots att jag hade ont så gav de mig bara vanlig Alvedon och Ipren trots att jag sa att det inte hjälpte. Anledningen som sas var att jag inte hade behövt något tidigare, jag har nu i efterhand förstått att jag någon gång när jag var kvar i bilen fick fråga av ambulanspersonalen om jag ville ha smärtstillande och sa tydligen nej. Detta svar på en fråga jag inte ens var medveten om att jag fick avgjorde om jag kunde få smärtstillande. Väldigt konstigt tycker jag.

Senare kommer äntligen T till rummet, jag vet inte hur länge jag låg där innan han kom men det var jobbigt att vara helt själv utan att veta var han var och att vara så osäker själv i vad som hänt och liknande. Han hade då ringt våra familjer och berättat vad som hänt så jag pratade med mina föräldrar. Jag var fortfarande lite osäker på vad läkarna hade sagt. Det var skönt när vi var tillsammans igen, dels bara för att inte behöva vara själv och dels för att T hade lite mer koll på vad som hänt så han kunde berätta. På kvällen började jag må illa och jag fick medicin mot det. Både jag och T fick middag och han stannade så länge han kunde innan han åkte hem och sov. Jag tog emot all värktabletter jag kunde få men de var väldigt restriktiva med det och att jag inte kunde få de för nära varandra i tid. Jag sov inte allt för mycket den natten, jag hade ont, var orolig och hade en massa tankar. På morgonen fick jag frukost och efter ett tag kom T tillbaka, han hade med sig kläder till mig viket var skönt. Under ronden på morgonen blev jag utskriven. Jag blev utskriven utan några egentliga råd och väldigt många obesvarade frågor.

Det här är vad jag kommer ihåg från olyckan och hur jag upplevde allting. Det var en väldigt chockartad upplevelse så alla detaljer stämmer nog inte. Vad folk sa och gjorde kanske inte är helt korrekt men det är min bild av hur olyckan gick till, min bild hur bemötande med räddningstjänst och vårdpersonal var. Olyckan som visade det sig var en seriekrock med tio bilar inblandade och som skedde för två år sen idag, 2012-10-27, har fortfarande en stor påverkan på våra liv. Det här är min upplevelse och vad jag kommer ihåg från en olycka jag skulle göra mycket för att ha ogjord.

Då var det gjort, det där jag har undvikit i snart 1,5 år. Att åka genom tunneln där olyckan skedde. Egentligen har det inte varit någon större uppoffring, att inte åka i den, eftersom jag väldigt sällan åker den vägen. Men i helgen så skulle jag till Yasuragi Hasseludden så det var den snabbaste vägen och det gick ju bra, inte för att jag egentligen trodde något annat men oron fanns och finns där fortfarande.

Men jag vet inte om det är för att jag åkte igenom just den tunneln eller om det var för att det var en lång tunnel. Jag har åkte igenom andra tunnlar förut och alla gånger har jag tyckt att det är obehagligt. En stor anledning till det är att jag tycker ljudet är så obehagligt. Ljudet som blir där fordon åker i en tunnel förknippar jag så starkt med olyckan. När olyckan skedde och fram till jag åkte därifrån så har jag ett minne av alla bilar som åkte förbi och gav ifrån sig det där jobbiga ljudet. I efterhand har jag fått berättat för mig att trafiken stängdes av väldigt snabbt efter olyckan och det därmed inte åkte så många bilar förbi. Men ljudet tycker jag fortfarande är obehagligt och jag kollar nästan konstant bakåt för att se att bilar inte kommer för nära. Så det jobbiga var nog att det var en tunnel och kanske inte just att det var den tunneln, jag vet inte exakt var olyckan skedde och min sambo var inte med i bilen.

Men obehagligt var det och den jobbiga känslan och skakande tog ett tag innan det försvann. Men nu är det gjort och det känns bra. Anledningen till att jag åkte ut dit var en spa-helg med min mamma, kusiner och deras mamma. En perfekt anledning till att göra något jag har undvikit så länge. Kommer jag att åka där igen – ja. Men det kommer säkert att dröja. Nu har jag bevisat för mig själv att jag kan åka där. När min sambo kom och hämtade oss sen så åkte vi en annan väg där vi inte åkte igenom tunneln. Om det var mest för min eller hans skull (så han slapp oroa sig över mig) vet jag inte men jag tyckte det var skönt att slippa. En jobbig och till slut oundviklig upplevelse och en underbar avkopplande vistelse på Yasuragi får sammanfatta helgen.