När jag vill en sak och kroppen en annan, vem ska vinna? Oftast blir det en kompromiss, där jag gör det jag vill så länge inte kroppen kommer att lida för det allt för länge. Detta innebär att jag, väldigt länge, kan göra det jag gjorde förut och det som alla andra gör. Detta är självklar väldigt skönt, att livet är nästan som innan olyckan. Men samtidigt lite jobbigt, hur länge ska jag kämpa så det inte märks att jag mår dåligt? Hur mycket, eller hur länge, vågar jag gå emot kroppen? Ibland gör jag det för ofta, eller för länge. Att inte inse att det är okej att visa att jag kanske mår dåligt, eller i alla fall sämre än jag skulle vilja.

Nu menar jag inte att mår dåligt jämt, men en dag är aldrig helt smärt- eller symptomfri. Egentligen är det inget jag eftersträvar, inte för att jag inte vill det. Tvärtom! Det skulle vara det bästa men just nu tror jag inte det är ett troligt scenario. Däremot eftersträvar jag att jag ska bli bättre och jag blir bättre! Men vissa dagar vill jag bara kämpa lite mindre, att tillåta mig att må lite sämre. Även om jag inte är sjuk på det sättet som många förstår, som att ha feber eller en förkylning, så mår jag ibland sämre och då måste jag bli bättre att tillåta mig att vara så. Fast på det stora hela så mår jag bättre nu än för ett år sen och det är det som betyder något.

 En sån dag där mycket var väldigt bra! En halvdag i slalombacken för nån vecka sen.