Jag har hela tiden sen olyckan försökt att träna och röra på mig. När jag blev utskriven från sjukhuset så sa läkaren att det var bra att jag försökte röra på mig så mycket jag kunde. I början blev det inte mer än korta promenader men när jag blev starkare och mådde bättre så kunde jag också öka träningen. Varje läkare, sjukgymnast, neurolog, kiropraktor som jag har träffat så har de alltid fått samma fråga, kan jag fortsätta träna? Varje gång har jag fått samma svar: Ja. De har uppmuntrat mig till att träna men att samtidigt lyssna på kroppen och anpassa träningen efter nacken och hur jag mår. I början blev det som sagt mest bara korta promenader men sakta men säkert så kunde jag träna annat och träna mer. Jag försöker göra samma saker som jag gjorde innan, jag springer, cyklar, åker skidor och simmar. Senaste halvåret har jag också spelat lite badminton. Allt är väldigt anpassat efter dagsformen och vad jag ska göra under dagen. Det finns stunder där jag tränat (väldigt många gånger) som jag har känt av de olika symtomen och smärtan mer men det har aldrig varit en försämring som har suttit i flera dagar. Så här i efterhand så är jag den första att medge att jag inte borde ha genomfört vissa träningspass men det är lätt att vara efterklok och skadan har inte förvärrats. Det är också ett stort antal träningspass som jag har ställt in eller tagit det väldigt lugnt när nacken har sagt ifrån. Jag är helt övertygad om att jag mår bättre idag tack vare träning, jag tror inte att jag skulle må så bra som jag ändå gör om jag inte hade kommit igång och sen hållit i träningen. Man blir lätt rädd när man får förvärrande symtom och smärta vid rörelse men då det inte förvärrar skadan så tror jag att det för mig bara har varit positivt att träna. Jag mår bra av att träna och har i hela mitt liv gjort det, att kunna fortsätta med det efter olyckan var ju också ett sätt att visa för mig själv att jag mådde okej. Samtidigt kan det säkert vara konstigt för utomstående att jag tränar som jag gör och samtidigt säger att jag har ont och liknande. Jag har full förståelse för detta, men jag har inte gjort något utan att kolla det med mina behandlade läkare och andra kunniga. Skadan förvärras inte av träningen och jag anpassar mig väldigt efter hur jag mår för stunden. Jag mår bättre idag tack vare träningen, det är jag helt övertygad om. Jag kommer att fortsätta att träna, dels för att jag själv mår bra av det men också för att träna upp kroppen och speciellt musklerna i och runtom nacken för att på så sätt bli starkare och må bättre. Träningen har hjälp mig och den kommer att fortsätta att hjälpa mig i framtiden.
Category Archives: Träning
Små framsteg och snart semester
Ett pass kvar innan semestern och det ska bli så skönt! Tyvärr så är det är nattpass men det ska gå det också. Jag har försökt att minska antalet nätter då de blir för jobbiga och det har gått bra. Jag har snälla kollegor som förstår min situation. Direkt efter nattpasset åker jag till Gotland och börjar semestern och träffar sambon som har varit där på jobb i några dagar, äntligen 🙂 Två härliga framsteg har jag lyckats med senaste veckan också, snabbaste tiden på kilometern sen olyckan när jag sprang och sen så körde jag nästan hela vägen från sommarstugan och hem. Sträckan jag körde var inte allt för lång med huvudsaken var att jag körde och jag måste bli bättre på att köra även om jag tycker att det är lite jobbigt. Det blir bättre ju mer jag kör så det är bara att fortsätta. Springningen då, det gick inte jättefort när jag sprang den vanliga rundan på 5 km men det gick snabbare än jag sprungit tidigare och det kändes bra. Jag har försökt att träna mer inriktat och lagt in ett intervallpass i veckan och det har tydligen gett resultat. Det viktigaste är att nacken känns bra och symtomen är hanterbara och inte förvärras. Jag tror att till viss del så har jag varit lite rädd att springa fortare då jag trott att symtomen kan förvärras men det har de inte gjort så jag känner att jag kan fortsätta att öka träningen lite. Det viktiga kommer aldrig att vara att springa på en viss tid eller en viss sträcka utan att nacken känns okej för då mår jag bra.
Promenad
Mycket i vardagen handlar om att hitta små knep och rutiner som underlättar och minskar smärtan och symtomen från whiplash-skadan. En sådan sak är och har alltid varit träning. Jag har hela tiden sen olyckan försökt att aktivera mig och träna men jag också lyssnat på kroppen och anpassat träningen till hur jag mår. Sen olyckan så har jobbet varit en av de saker som varit jobbigast, det är ett stillasittande jobb framför dator med långa pass. Egentligen så är allt som inte innebär att jag kan lägga mig ner och vila ibland en rejäl utmaning. Men nu har jag hittat ett litet knep som underlättar jobbdagen (egenlitgen två saker då jag också har fått en anpassad stol till jobbet). Det är så enkelt som en promenad till jobbet. Jag har cirka 6 km till jobbet och promenaden tar ungefär 60 minuter. Förutom att det är väldigt skönt att starta dagen med en promenad innan jag ska sitta inomhus så hjälper det att få igång cirkulation så att stelheten från natten försvinner och smärtan håller sig i schack lite längre. Just att sitta still och framförallt framför en dator är två saker som inte underlättar smärtan men med hjälp av bland annat promenaden så är arbetsdagen lite lättare nu.
Kortvasan
Kortvasan, 21 februari, efter cirka 15 km. Jag bryter. Det trodde jag aldrig. Jag hade lovat sambon att bryta om jag fick för ont eller de andra symtomerna blev för starka. Han åkte också så det var lite för att lugna honom och låta han fokusera på sitt lopp.
Men jag trodde aldrig att jag skulle göra det, jag är lite för envis för att bryta ett lopp jag har startat och speciellt när det är en sträcka som jag åkt förut och som jag borde kunna åka på vilja om inget annat. Men jag har nog blivit klokare, lyssnar mer på kroppen och tycker inte att det är värt att riskera någonting. Jag hade satt ett tidsmål där jag verkligen kunde ta det lugnt och jag började också väldigt lugnt. Första 1-2 kilometrarna går uppför så jag började medvetet väldigt lugnt. Det som är jobbigast för nacken är när jag måste använda armarna mycket så jag försöker använda så mycket ben jag kan när jag åker längskidor. När jag åker uppför måste jag naturligtvis använda armarna så därför tog jag det extra lugnt och det kändes bra. Visst kände jag av nacken och axlar men inte så att det gjorde ont. Det var plusgrader så spåren var inte bra och mycket snö fastande under skidorna, inte bara på mina utan alla hade samma problem.
Men jag tyckte ändå att det gick bra de första 5-6 kilometerna men sen blev det värre. Spåren försvann helt och snön fastande hela tiden, det var så illa så att det tog stopp när man åkte utför. Det blev ett lopp som handlade mer om att få bort snö under skidorna och att inte ramla då alla spår var borta än att faktiskt åka skidor. Vid första kontrollen vallade jag om skidorna för att se om det blev bättre och bestämde mig för att fortsätta åka, tanken på att bryta hade slagit mig redan. Omvallningen hjälpte inte mycket, visst det fastande lite mindre snö men samtidigt så tappade jag allt fäste.Detta gjorde att jag fick arbeta mer med armarna och det kändes på nacken.
Efter cirka 14-15 kilometer bestämde jag mig att det inte var värt det, det var inte kul att åka längre och jag blev rädd för att ramla och det gjorde mer och mer ont. Anledningen till att det gjorde mer ont var att jag fick arbeta så mycket med armarna istället för med benen som jag försökt att göra annars. Bristen på spår gjorde det också extra jobbigt och i utförsbackar så var det mer isgata än något annat och många ramlade. Jag blev helt enkelt för orolig att jag skulle ramla och antingen att jag skulle slå i nacken i fallet eller att jag skulle bli påkörd efteråt. Så jag tog beslutet att bryta loppet och jag hade sådan tur att jag kunde kliva av mellan två kontroller. Jag var inte ensam om att bryta loppet, cirka 10 % av de som kom till start bröt. Istället för att åka skidor till Mora fick jag denna gång åka buss, ett beslut som i efterhand var helt rätt. Det var inte värt det och det kommer fler chanser!
Min sambo? Han åkte hela loppet, inte på en tid han var nöjd med men med tanke på förutsättningarna så var det bra att bara komma i mål. Väldigt stolt över honom och över mig själv som lät envisheten stå tillbaka till fördel för förnuftet och omtanke om mig själv.
Sjukgymnast
Jag har gått hos en sjukgymnast sen januari 2013. Sjukgymnasten och kiropraktorn arbetar på samma ställe och har diskuterat och samkört min behandling. Jag är otroligt nöjd med båda och har fullt förtroende för dem. Hos sjukgymnasten har vi testa lika olika behandlingar och vi har varit väldigt försiktiga för att inte förvärra någonting eller trigga fram onödiga reaktioner. I början var det bara några få rörelser för att stärka upp musklerna runt nacken, dessa har utökas och jag har tränat på deras gym regelbundet. Alla övningar har haft som syfte att stärka upp musklerna runt nacke och axlar. I februari/mars 2013 testade sjukgymnasten att behandla mer konkret på de drabbade områderna genom att massera vilket inte gick bra alls. Jag mådde riktigt dåligt av den lätta beröringen så vi beslutade att fokusera på att stärka upp kroppen istället.
I oktober testade vi lite försikigt att behandla nacke/axlar och rygg igen och denna gång gick det bättre, hon har tagit det väldigt försiktigt och ökat succesivt. Överlag så har träningen, övningarna och behandlingarna känts riktigt bra! Idag bestämde vi att jag skulle träna hemma istället framöver (många övningar kan jag göra hemma och den del får jag gå till ett gym i närheten för att träna) så kan vi fokusera på och öka behandligarna hos sjukgymnasten istället.
Så idag fick jag testa att få stötvågsbehandling. Så här skriver Capio Rehab Globen om behandlingen ”Det är en behandlingsform där impulser med stötvågor med hjälp av en särskild utrustning påverkar vävnaden i det smärtande området. Hos oss används en så kallad radiell stötvågsbehandling som inte slår sönder vävnad men genom den ökade retningen i vävnaden har positiva effekter på vävnadsläkning”.
Själva maskinen är ganska stor och min sjukgymnast kallar den ET, tycker faktiskt den ser ut som ET:)
Så idag var första gången och sjukgymansten var väldigt försiktig och var inte ens i närheten av det området där jag har ont (nacke och axlar). Vi tar det försiktigt och prövar oss fram men jag tror att jag och ET kan bli bra vänner framöver:) Allt som kan hjälpa till i läkandet och mildrandet av symtomer är jag tacksam för!
Äntligen lite bra besked efter ett litet bakslag
Var hos min kiropraktor idag för behandling och jag kom därifrån med en mycket positivt känsla. Jag har gått hos henne sen några veckor efter olyckan och idag var första gången jag kunde vrida huvudet lika mycket åt båda hållen, förut har jag haft problem att vrida huvudet åt vänster. Så skönt och ett kvitto på att det går åt rätt håll.
Bakslaget, om det går att definiera det så, kom i förra veckan när jag och sambon var till fjällen och åkte längdskidor. Det var en supermysig resa som bjöd på bra skidåkning. Vi åkte cirka 1 mil första dagen och 12 km dag två. Det som var jobbigt var att jag blev trött i kroppen och fick ont i nacken, detta trots att vi inte åkte så långt och vi tog det väldigt lugnt. Det är så jobbigt när jag vill åka men kroppen är helt slut. Det var första gången jag åkte skidor för säsongen och jag var förkyld vilket säkert bidrog en del till tröttheten.
Så egentligen var det kanske inget bakslag utan mer så som det är. Men två dagars skidåkning fick vi i ett snötäckt landskap med fikapaus i en fäbod utan elektricitet, äta våfflor i skenet av stearinljus är svårslaget som paus i skidåkningen 🙂