Då har jag skickat in den, överklagan som jag inte trodde att jag skulle behöva skicka in. Försäkringskassan har hela tiden kommunicerat till mig att de överväger att inte betala ut sjukpenning för den tiden jag har varit sjukskriven men jag har hela tiden trott att de skulle ändra sig innan beslutet var fattat. Naivt av mig men jag trodde nog att mina läkarintyg, dokumenterad skada och intyg från sjukgymnast skulle väga tungt. Trots detta blev det ett avslag som jag fick i mitten av december.

Enligt Försäkringskassan så är min arbetsförmåga inte nedsatt till minst 25%, som är kravet för att ha rätt till sjukpenning. Jag vet inte riktigt vad de har gått efter när de har beslutat detta. Jag har tre läkarintyg, varav två är från en överläkare på en universitetsklinik som är specialiserad mot whiplashrelaterande syndrom, ett brev från min sjukgymnast och ett flertal telefonsamtal mellan mig och olika handläggare på FK där jag försöker förklara hur jag mår.

Min kiropraktor har jämställt mina symtomer och att jobba med att be någon som precis stukat foten rejält att springa ett maratonlopp. Jag har svårt att tro att någon skulle göra det men min skada syns inte så då tycker Försäkringskassan att jag kan jobba 12-timmars pass.

En nackdel som jag har, och som även Försäkringskassan nämner, är att jag jobbade heltid en längre period. Jag var sjukskriven direkt (på heltid och deltid) efter olyckan i cirka fyra veckor, sen jobbade jag heltid fram till sommarsemestern 2013. Det finns olika förklaringar till att jag jobbad heltid under denna period.

• Jag bytte tjänst på företaget jag jobbade på veckan efter trafikolyckan (något som var planerat långt innan olyckan).
• Vi hade ett väldigt ansträngt personalläge så en sjukskrivning hade fått konsekvenser på mina kollegor (något jag inte borde ha tagit hänsyn till men jag tror många tänker som jag).
• Envis. Jag ville inte vara dålig, jag ville inte känna att jag inte klarade av allt som jag gjorde innan olyckan. Jag ville inte vara sjuk eller skadad.

Några saker fick mig att inse att jag inte skulle bli bättre om jag fortsatte att jobba som jag gjorde, jag kunde inte ge jobbet det jag ville om jag inte blev bättre.

• Huvudet kom ikapp kroppen, jag insåg att min hälsa var viktigare än jobbet.
• En MR-undersökning som visade på en skada (en som de i nuläget inte gör något åt). Men jag själv insåg att det var okej att må dåligt.
• Jag fick plats på ett smärt-rehab som specialiserat sig mot just whiplashrelaterade smärtor.
• Det fick stora konsekvenser på privatlivet, stor del av min lediga tid gick åt till att vila och återhämta mig så att jag skulle kunna jobba nästa pass. Vi kunde sällan planera något hemma eftersom vi inte visste hur jag skulle må (om vi planerade något så fick jag också planera in vilodagar) och min sambo gjorde nästa allt hemma.

Allt detta blev till slut ohållbart och mina läkare, sjukgymnast och kiropraktor sa att jag borde sjukskriva mig för att ha en chans att blir bättre. Jag trodde att Försäkringskassan skulle lyssna på de, trots alla skräckhistorier så trodde jag att det inte skulle gälla mig (som jag trodde med trafikolyckan) men vad fel jag kunde ha. Så nu är överklagan inskickad och jag kan bara hoppas att de ändrar sitt beslut. Dels för ekonomins skull men också för att det visar att jag visst hade rätt att vara hemma, jag hade rätt att vara sjukskriven på heltid medan jag gick på smärt-rehab programmet och sen sakta gå upp i arbetstid. Detta behövde jag för att jag skulle må bättre, för att jag skulle få en vardag som fungerade med jobb, familj och fritid.