Rädslan som sitter kvar för att något ska hända…det hände ju förut så då kan det ju hända igen. Även om det logiska är att risken att vi råkar utför en till trafikolycka borde vara mindre nu och saker som kan hända nu kunde ju hända förut också. Men då tänkte jag inte lika mycket på det, är lätt att tro att det inte händer mig.

Rädslan är störst för trafikolyckor, inte bara att jag ska råka ut för en utan även att nära och kära ska göra det. Men visst har det blivit lite bättre. Första månaderna ville jag att sambon skulle höra av sig när han åkte bil till jobbet, oavsett om han körde själv eller åkte taxi. Det jobbiga var att de gånger han åker bil till jobbet är tidigt på morgonen eller sena kvällar. Så jag ville att han skulle höra av sig när han kom till jobbet vid fyra tiden på morgonen. Det har jag slutat med även om oron finns kvar. Visst finns det stunder där rädslan fortfarande är stor men överlag så tycker jag att den är mindre nu än i början.

Det är väl en del av processen att bearbeta allt, klart oron över att något ska hända kommer att finnas kvar ett tag framöver men så länge det inte tar över något och att det hela tiden känns lite bättre så får jag vara nöjd. Rädslan för att åka och köra bil är däremot fortfarande ganska stor men det ska jag jobba med för att minska. Vi klarade ju oss ändå bra i olyckan så då ska det inte få vara ett hinder framöver.