Jag har alltid tränat och tyckt att det har varit kul. Som yngre tränade jag diverse sporter med fokus på handboll och senare blev det löpning och klasser på Friskis & Svettis. När olyckan hände och problemen med nacken började var det en sak jag absolut inte ville sluta med. Något som jag fick information om tidigt i processen och som jag tack och lov tog till mig var att jag inte kunde förvärra skadan av vanlig träning. Tvärtom var det bra att jag rörde på mig i början för det skulle göra smärtan bättre. Jag tror att det är vanligt att man blir väldigt försiktig efter en olycka där nacken är inblandad för allt du gör så blir ju nacken involverad. Men jag ville som sagt fortsätta röra mig och det gjorde jag. Jag fick tidigt hjälp av en sjukgymnast så första året nästan så gjorde jag inget utan att kolla med henne först. Tillsammans byggde vi också upp styrkan i och kring nacke och rygg. Jag är helt övertygad om att jag mår så bra som jag gör idag tack vare träningen och att jag fortsatte att röra på mig.

Men jag kan inte göra allt såklart. Jag får tänka efter och välja sånt som jag inte utsätter nacken för onödiga risker. Som tur är kan jag fortfarande göra väldigt mycket och det har inte begränsat mig nämnvärt. Det enda som jag inte har gjort sen olyckan som jag gjorde innan är att åka snowboard. Jag åkte en hel del snowboard som yngre men det blev färre gånger per år ju äldre jag blev, mest för att tiden inte fanns där och jag inte längre bodde nära en backe. Men några gånger per år åkte jag alltid. Sen olyckan så har jag istället åkt slalom några gånger. Anledningen till att jag hellre åker slalom än snowboard är att om jag ramlar med snowboarden så ramlar jag troligtvis bakåt och kan riskera att nacken får en liten smäll. Jag saknar det men tror och hoppas att jag kan åka igen nån gång framöver.

Bortsett från att åka snowboard så kan jag göra en massa och det gör jag också. I nuläget så är fokus på löpning och styrka, styrka för att orka vardagen. Sen blir det rörlighet och yinyoga. Det är en mix som jag mår bra av och som gör att jag orkar med vardagen med en aktiv 1-åring 🙂 Till min hjälp har jag länge haft en coach i Lofsangruppen, Louise som jag har så mycket att tacka för men de förtjänar ett eget inlägg som kommer senare.

 Bild på Helags från höstens vandring

I somras cyklade vi på Fårö, i höstas vandrade vi i Jämtlandsfjällen och turades om att ha Lea på ryggen i en bärstol. Förra helgen åkte vi långfärdsskridskor och idag sprang jag med Lea i springvagn. Att träna för vardagen och att vardagen ska vara smärtfri, det är mitt mål.

                 Långfärdsskridskor och löpning med Lea i träningsvagn, en väldigt bra investering