Ett pass kvar innan semestern och det ska bli så skönt! Tyvärr så är det är nattpass men det ska gå det också. Jag har försökt att minska antalet nätter då de blir för jobbiga och det har gått bra. Jag har snälla kollegor som förstår min situation. Direkt efter nattpasset åker jag till Gotland och börjar semestern och träffar sambon som har varit där på jobb i några dagar, äntligen 🙂 Två härliga framsteg har jag lyckats med senaste veckan också, snabbaste tiden på kilometern sen olyckan när jag sprang och sen så körde jag nästan hela vägen från sommarstugan och hem. Sträckan jag körde var inte allt för lång med huvudsaken var att jag körde och jag måste bli bättre på att köra även om jag tycker att det är lite jobbigt. Det blir bättre ju mer jag kör så det är bara att fortsätta. Springningen då, det gick inte jättefort när jag sprang den vanliga rundan på 5 km men det gick snabbare än jag sprungit tidigare och det kändes bra. Jag har försökt att träna mer inriktat och lagt in ett intervallpass i veckan och det har tydligen gett resultat. Det viktigaste är att nacken känns bra och symtomen är hanterbara och inte förvärras. Jag tror att till viss del så har jag varit lite rädd att springa fortare då jag trott att symtomen kan förvärras men det har de inte gjort så jag känner att jag kan fortsätta att öka träningen lite. Det viktiga kommer aldrig att vara att springa på en viss tid eller en viss sträcka utan att nacken känns okej för då mår jag bra.
Author Archives: admin
Lite sämre vecka
Det har varit en lite sämre period senaste veckan och det jobbigaste är att jag inte riktigt vet varför. Oftast när jag mår lite sämre så vet jag orsaken till det men denna gång har jag ingen aning. Jag har varit väldigt trött och haft mer ont än vanligt i nacken. Senaste nätterna jag tagit värktabletter för att jag i alla fall ska få sova okej. Det har hjälpt en del, nu har jag sovit nästa hela nätter och har inte allt för ont när jag vaknar. Men det tar ju på krafterna att dels ha mer ont än vanligt och dels att jag sover dåligt. Blir en ond cirkel att sova dåligt på grund av att jag har ont för då blir jag trött på dagarna och då får jag mer ont och känner av symtomer mer. Jag hoppas det går över snart och att jag kommer på vad som orsakar detta. Kommer jag på orsaken (om det finns någon eller om det bara är en lite sämre vecka) så kan jag se till att det inte händer igen. Men efter dagens jobbpass så är jag ledig midsommarhelgen och efter det så har jag fem arbetspass kvar innan jag går på tre veckors semester. Skönt och välbehövligt! Men jag vet ju att det går upp och ner så det kommer ju att bli bättre. Jag ska försöka passa på att vila så mycket som möjligt när jag kan och njuta över att jag ska fira midsommar ute i skärgården med familj och släkt. Bara en sådan sak gör ju att jag ändå har det väldigt bra och så länge jag kan hålla smärta under kontroll med värktabletter så blir ju vardagen hanterbar.
Tacksam över alla bra dagar
Det finns ju dagar där olyckan gör sig mer påmind än andra men det finns ju också dagar och händelser där jag ändå inser att jag kan göra nästan allt jag gjorde förut men med lite planering och tanke. Gårdagen var en sådan, resan till Tyskland en annan. Igår gjorde jag och sambon en cykelutflykt, 28 km runt Edsviken i norra Stockholm. Cyklingen gick bra och det var en jättetrevlig tur som avslutades med lunch på Ulriksdals slottskafe. Jag kände av nacken när jag cyklade men det var ju inte mer än att jag kunde fullfölja turen och vi kunde ha en väldigt trevlig nationaldag tillsammans. Hela resan till Tyskland gick också väldigt bra. Flygresan gick bättre än jag trodde och väl där var det lika trevligt som vanlig. Vi gjorde utflykter till vingårdar och gick på muséum, såg min lillebror spela fotboll och shoppade i solen. Precis som det brukar och ska vara. Visst, jag mådde illa och hade ont samt hade några obehagliga yrselattacker men det var hanterbart och inget som stoppade mig från det jag ville göra. Så även om jag känner av olyckan så kan jag ändå göra (nästan) allt jag vill göra och det är jag otroligt tacksam över! Med lite planering och tanke så funkar det mesta. Det kunde ha varit värre, tacksamheten och glädjen över att det inte är det är oändlig. Jag kan göra nästan allt och det som inte fungerar nu kanske fungerar i framtiden.
Hemma igen
Den gick ju ganska bra, den där flygresan. Jag trodde väl inget annat men klart jag var lite orolig. Mycket psykologiskt, den här ”tänk om” tanken som borde förbjudas eller iallafall kunna kontrolleras lite lättare. Jag vet ju att inget kommer att hända men jag kan ändå inte riktigt släppa tanken på att nåt kan hända ändå. Det gick bra både när vi flög ner och hem. Jag var rädd och nervös och det var värst vid start och landning men med stöd från sambon så gick det mycket bättre än jag hade föreställt mig. Denna resa gick bättre än den förra och den gick mycket bättre än den första jag gjorde efter olyckan så det borde ju betyda att nästa kommer gå ännu bättre och nån gång kommer det inte vara jobbigt alls, så som det var innan olyckan. När jag inte brydde mig alls om att flyga utan jag tyckte det var ganska kul. Nån gång blir det så igen, när ”tänk om” tanken inte tar över allt för mycket utan bara är där som en bra påminnelse att man inte ska ta saker för givet.
Rond tre mot Försäkringskassan
Då var det dags igen, att överklaga Försäkringskassans beslut att inte bevilja mig sjukpenning för perioden som jag var sjukskriven i höstas. Denna överklagan går till Förvaltingsrätten. Jag har ett nytt intyg från en läkare (invaliditetsintyget) som jag hoppas ska hjälpa så att de ger mig rätt och att jag får sjukpenning för perioden som jag var sjukskriven. Den största anledningen är för att jag och alla läkare jag har varit i kontakt med tycker att jag har rätt till det. Det ekonomiska kommer i andra hand. Så vi får se vad som händer. Nu är det ju Förvaltningsrätten och inte Försäkringskassan som ska besluta i frågan så jag hoppas att de har en större förståelse vad skadan och mitt jobb innebär och hur de två inte alltid är en bra kombination.
Osäkerheten vid flygning
Idag ska jag och sambon flyga till Tyskland och hälsa på familj. Förut hade jag inga problem med att flyga, tvärtom tyckte jag det var kul. Nu är det med lite mer osäkerhet som jag sätter mig på flyget idag. Det är ju inte så att risken är större att något ska hända nu när jag flyger än vad det var innan olyckan men det har väl att göra med känslan att något kan hända. Jag tänkte nog inte tanken att jag skulle råka ut för en bilolycka innan jag gjorde det så då blir ju känslan av att något kan hända när jag flyger påtaglig. Hur irrationell den känslan än är. Jag har redan flugit sen olyckan, tre resor. Första gången flög jag själv och de andra gångerna tillsammans med sambon. Det har ju gått bättre och bättre så det är nog en tidsfråga tills jag inte tycker det är så jobbigt längre. Sen hjälper det så klart att inte flyga själv utan att jag har någon med mig som vet om hur jag känner. Men lite jobbigt är det och det ska bli skönt att komma fram.
Invaliditetsintyg
Då det har gått cirka 1,5 år sedan olyckan så vill försäkringsbolaget få in ett invaliditetsintyg. Ett invaliditetsintyg används för att bestämma graden av medicinsk invaliditet efter en olycka. Jag hade via min advokat fått tips om en läkare som är väldigt duktig och som jag har besökt två gånger och som nu har skrivit ett invaliditetsintyg till mig. När ett invaliditetsintyg skrivs är det viktigt att fastställa om besvären och skadorna jag besväras av har tillkomit på grund bilolyckan eller om någonting annat kan vara orsaken. Jag fick ett väldigt bra intryck av läkaren och min sambo var med båda gångerna. Då mina besvär uppkom i direkt anslutning till olyckan och att detta finns dokumenterat så är det i mitt fall högst sannolikt att mina skador och besvär orsakats av bilolyckan. Den medicinska invaliditeten fastställde läkaren till 12 %. Nu är intyget inskickat till försäkringsbolaget så nu är det bara att vänta in deras svar.
Att vilja men inte kunna
Spenderade förra lördagen på möhippa, dagen avslutades på Gröna Lund med femkamp. Många valde också att åka en del åkattraktioner. Något jag själv mer än gärna skulle ha gjort innan olyckan men som jag nu måste avstå. När de andra åkte Twister fick jag sitta på en bänk och vänta på dem.
Men åh vad jag hade velat åka, jag tycker det är så kul. Det har jag alltid gjort, jag har åkt allt som går även om jag ju äldre jag blivit fått lite mer respekt för åkattraktionerna. Men nu får jag stå bredvid istället, jag vågar inte riskera att få mer ont i nacken eller förvärra skadan. I vissa attraktioner, speciellt berg-och-dalbanor så är det väldigt ryckigt och huvudet åker fram och tillbaka. Exakt sådana rörelser som jag inte ska göra. Det är klart att det aldrig kommer vara värt risken att åka en berg-och-dalbana men jag hoppas att jag någon gång i framtiden ska kunna göra det igen. Till dess får jag stå bredvid och se andra åka. Olyckan och skadan ger fler effekter än vad jag kunnat ana från början.
Promenad
Mycket i vardagen handlar om att hitta små knep och rutiner som underlättar och minskar smärtan och symtomen från whiplash-skadan. En sådan sak är och har alltid varit träning. Jag har hela tiden sen olyckan försökt att aktivera mig och träna men jag också lyssnat på kroppen och anpassat träningen till hur jag mår. Sen olyckan så har jobbet varit en av de saker som varit jobbigast, det är ett stillasittande jobb framför dator med långa pass. Egentligen så är allt som inte innebär att jag kan lägga mig ner och vila ibland en rejäl utmaning. Men nu har jag hittat ett litet knep som underlättar jobbdagen (egenlitgen två saker då jag också har fått en anpassad stol till jobbet). Det är så enkelt som en promenad till jobbet. Jag har cirka 6 km till jobbet och promenaden tar ungefär 60 minuter. Förutom att det är väldigt skönt att starta dagen med en promenad innan jag ska sitta inomhus så hjälper det att få igång cirkulation så att stelheten från natten försvinner och smärtan håller sig i schack lite längre. Just att sitta still och framförallt framför en dator är två saker som inte underlättar smärtan men med hjälp av bland annat promenaden så är arbetsdagen lite lättare nu.
Olika dagar
När en dag kan vara så perfekt och dagarna efter är smärtan och övriga symtomer så starka och intensiva. När sambon blir så orolig och jag själv blir orolig och irriterad. Irriterad över att detta inte ger med sig, att jag var tvungen att ta smärtstillande för att få en hel natts sömn. Frustrationen när tabletterna bara hjälpte en natt och inte natten som var. Den perfekta dagen bestod av en ledig dag med sambon som innehöll tidig hämtning av brorsonen, picknick i parken och sen några timmars lek i lekparken:) Dagar som denna och gårdagen så är det de perfekta och ibland väldigt vardagliga dagarna som ger mig lite energi och ork att ta mig igenom de jobbiga dagarna.
Efter idag så är vi lediga några dagar så vi ska till Dalarna och fira påsk. Jag hoppas att nacken blir lite bättre under dessa lediga dagar och jag hoppas alla får en trevlig påskhelg. Kör försiktigt! Oavsett hur bråttom ni tror att ni har så är konsekvenserna aldrig värt det. Så bråttom har ingen.
Glad Påsk!
