Mycket i vardagen handlar om att hitta små knep och rutiner som underlättar och minskar smärtan och symtomen från whiplash-skadan. En sådan sak är och har alltid varit träning. Jag har hela tiden sen olyckan försökt att aktivera mig och träna men jag också lyssnat på kroppen och anpassat träningen till hur jag mår. Sen olyckan så har jobbet varit en av de saker som varit jobbigast, det är ett stillasittande jobb framför dator med långa pass. Egentligen så är allt som inte innebär att jag kan lägga mig ner och vila ibland en rejäl utmaning. Men nu har jag hittat ett litet knep som underlättar jobbdagen (egenlitgen två saker då jag också har fått en anpassad stol till jobbet). Det är så enkelt som en promenad till jobbet. Jag har cirka 6 km till jobbet och promenaden tar ungefär 60 minuter. Förutom att det är väldigt skönt att starta dagen med en promenad innan jag ska sitta inomhus så hjälper det att få igång cirkulation så att stelheten från natten försvinner och smärtan håller sig i schack lite längre. Just att sitta still och framförallt framför en dator är två saker som inte underlättar smärtan men med hjälp av bland annat promenaden så är arbetsdagen lite lättare nu.
Category Archives: Allmänt
Olika dagar
När en dag kan vara så perfekt och dagarna efter är smärtan och övriga symtomer så starka och intensiva. När sambon blir så orolig och jag själv blir orolig och irriterad. Irriterad över att detta inte ger med sig, att jag var tvungen att ta smärtstillande för att få en hel natts sömn. Frustrationen när tabletterna bara hjälpte en natt och inte natten som var. Den perfekta dagen bestod av en ledig dag med sambon som innehöll tidig hämtning av brorsonen, picknick i parken och sen några timmars lek i lekparken:) Dagar som denna och gårdagen så är det de perfekta och ibland väldigt vardagliga dagarna som ger mig lite energi och ork att ta mig igenom de jobbiga dagarna.
Efter idag så är vi lediga några dagar så vi ska till Dalarna och fira påsk. Jag hoppas att nacken blir lite bättre under dessa lediga dagar och jag hoppas alla får en trevlig påskhelg. Kör försiktigt! Oavsett hur bråttom ni tror att ni har så är konsekvenserna aldrig värt det. Så bråttom har ingen.
Glad Påsk!
Negativt besked från Försäkringskassan
Jag fick beskedet från Försäkringskassan för några veckor sedan. Kan ju inte säga att jag blev förvånad men jag hade ju hoppats på att överklagan skulle ha godkänts. Men så blev det inte. Deras beslut står fast, att enligt Försäkringskassan så framgår det inte att min arbetsförmåga var nedsatt till minst 25% när jag var sjukskriven. Jag undrar hur de tänker när jag har flera läkare som skrivit intyg varav en är specialist inom området. Men det räckte inte och jag börjar ju undra om någonting gör det. De säger det inte rakt ut men jag tror att en stor anledning till att de inte beviljar mig sjukpenning är för att jag jobbade heltid en period mellan olyckan och när jag blev sjukskriven. Jag har ju jobbat heltid så varför ska jag inte klara av det nu? Lite så tänker de, tror jag. Sen är whiplash en skada som många (bland annat inom sjukvården, Försäkringskassan, försäkringsbolag) har svårt att förhålla sig till. Det är en skada som sällan syns och som därmed är svår att förhålla sig till. En skada som trots detta är väldigt besvärlig och ger symtom.
Jag jobbade heltid under en ganska lång period, det säger jag ingenting om. Klarade jag av det – jobbmässigt ja. Men all övrig tid gick åt till att orka jobba nästa pass. Så det var inte en vardag som fungerade. Detta fick jag hjälp till att inse och detta är jag väldigt tacksam till idag. Samtidigt så kunde ju även mitt tillstånd ha förvärrats under denna tid och då måste man ha en chans att i efterhand bli sjukskriven för en skada även om jag någon gång har kunnat jobba heltid.
Rent ekonomiskt så klarade vi oss under denna tid, det var en begränsad period som jag var helt sjukskriven så även om jag fick mindre lön under hösten så var det ändå överkomligt. Men det som är jobbigast är misstron, de tror inte att jag mådde så dåligt att jag inte kunde jobba. Varför skulle jag då vara sjukskriven, om jag inte vara för sjuk för att jobba? Jag som aldrig är sjuk annars. Sen jag började jobba heltid efter studierna och fram till olyckan (totalt 2,5 år på två olika jobb) så hade jag 3 sjukdagar.
Oron över vad som skulle hända om jag skulle börja må sämre igen eller om någonting annat skulle hända så behovet av att bli sjukskriven uppkommer igen finns också där, vågar jag sjukskriva mig? Vad är chansen att de tror mer på mig då? Är det värt att riskera min hälsa? Eller ekonomin? Men än har jag inte gett upp, jag ska överklaga beslutet till Förvaltningsrätten också. Denna gång med hjälp av ytterligare en läkare så fortsättning följer.
Nu har jag gjort det
Då var det gjort, det där jag har undvikit i snart 1,5 år. Att åka genom tunneln där olyckan skedde. Egentligen har det inte varit någon större uppoffring, att inte åka i den, eftersom jag väldigt sällan åker den vägen. Men i helgen så skulle jag till Yasuragi Hasseludden så det var den snabbaste vägen och det gick ju bra, inte för att jag egentligen trodde något annat men oron fanns och finns där fortfarande.
Men jag vet inte om det är för att jag åkte igenom just den tunneln eller om det var för att det var en lång tunnel. Jag har åkte igenom andra tunnlar förut och alla gånger har jag tyckt att det är obehagligt. En stor anledning till det är att jag tycker ljudet är så obehagligt. Ljudet som blir där fordon åker i en tunnel förknippar jag så starkt med olyckan. När olyckan skedde och fram till jag åkte därifrån så har jag ett minne av alla bilar som åkte förbi och gav ifrån sig det där jobbiga ljudet. I efterhand har jag fått berättat för mig att trafiken stängdes av väldigt snabbt efter olyckan och det därmed inte åkte så många bilar förbi. Men ljudet tycker jag fortfarande är obehagligt och jag kollar nästan konstant bakåt för att se att bilar inte kommer för nära. Så det jobbiga var nog att det var en tunnel och kanske inte just att det var den tunneln, jag vet inte exakt var olyckan skedde och min sambo var inte med i bilen.
Men obehagligt var det och den jobbiga känslan och skakande tog ett tag innan det försvann. Men nu är det gjort och det känns bra. Anledningen till att jag åkte ut dit var en spa-helg med min mamma, kusiner och deras mamma. En perfekt anledning till att göra något jag har undvikit så länge. Kommer jag att åka där igen – ja. Men det kommer säkert att dröja. Nu har jag bevisat för mig själv att jag kan åka där. När min sambo kom och hämtade oss sen så åkte vi en annan väg där vi inte åkte igenom tunneln. Om det var mest för min eller hans skull (så han slapp oroa sig över mig) vet jag inte men jag tyckte det var skönt att slippa. En jobbig och till slut oundviklig upplevelse och en underbar avkopplande vistelse på Yasuragi får sammanfatta helgen.
En väldigt bra dag
Det är lätt att glömma, de där dagarna när allt nästan är som innan olyckan. När smärtan inte är så närvarande och när jag gör det jag vill göra utan att tänka på att det gör ont eller att jag kommer att få ta det lugnt imorgon för att jag gör det här. En dag som är så där vanlig och utan bekymmer. En sån dag som faktiskt kommer oftare ju längre tiden går. En sån dag som är så lätt att glömma när de andra dagarna upptar så mycket mer av mina tankar. Men just idag var en sån dag som var så perfekt, när jag nästan kunde glömma olyckan, när allt var som det borde vara.
Blir jag bättre än så här?
Jag var hos sjukgymnasten förra veckan och där bestämdes det att vi skulle ha ett upperhåll. Hon tycker att hon har gjort det hon kan just nu och det kan vara bra för kroppen att försöka läka själv ett tag. Lite blandade känslor, visst är det skönt att vi har kommit så långt att hon tycker att jag mår tillräcklig bra för att sluta med regelbundna behandlingar men samtidigt en rädsla att det kanske inte blir bättre än så här.
Det har snart gått 1,5 år sedan olyckan och jag börjar fundera på om det kommer att bli bättre än så här. Jag vill bli helt återställd. Jag vill inte har ont som idag, inte känna av symtomer som idag och inte orka allt jag gjorde innan olyckan och eller ställa in saker för att jag är för trött som händer ibland idag. Jag fick självklart återkomma om jag fick mer ont eller hade frågor.
Men jag tycker detta är lite typiskt svenska sjukvård idag, den är jättebra på det akuta men sen blir det sämre. Jag är inte återställd efter olyckan, jag har ont nästan varje dag och kan inte göra allt jag vill och ändå tycker sjukvården att de har gjort sitt. Det kanske inte finns mer som de kan göra men jag vill att det ska finnas det och jag har svårt att tro att det inte finns mer att göra men whiplash-skador är inget som sjukvården prioriterar, det är min åsikt i alla fall. Det är ett komplicerat läge då det sällan syns något på röntgen och även om det gör det är det inte säkert att sjukvården gör något åt det då skadan som syns inte bedöms som tillräckligt allvarlig. Men jag hoppas verkligen att detta är något som sjukvården börjar ta på allvar och prioriterar i framtiden.
Jag vill få hjälp tills jag är helt återställd vilket jag hoppas att jag blir, även om jag tvivlar ibland.
Kortvasan
Kortvasan, 21 februari, efter cirka 15 km. Jag bryter. Det trodde jag aldrig. Jag hade lovat sambon att bryta om jag fick för ont eller de andra symtomerna blev för starka. Han åkte också så det var lite för att lugna honom och låta han fokusera på sitt lopp.
Men jag trodde aldrig att jag skulle göra det, jag är lite för envis för att bryta ett lopp jag har startat och speciellt när det är en sträcka som jag åkt förut och som jag borde kunna åka på vilja om inget annat. Men jag har nog blivit klokare, lyssnar mer på kroppen och tycker inte att det är värt att riskera någonting. Jag hade satt ett tidsmål där jag verkligen kunde ta det lugnt och jag började också väldigt lugnt. Första 1-2 kilometrarna går uppför så jag började medvetet väldigt lugnt. Det som är jobbigast för nacken är när jag måste använda armarna mycket så jag försöker använda så mycket ben jag kan när jag åker längskidor. När jag åker uppför måste jag naturligtvis använda armarna så därför tog jag det extra lugnt och det kändes bra. Visst kände jag av nacken och axlar men inte så att det gjorde ont. Det var plusgrader så spåren var inte bra och mycket snö fastande under skidorna, inte bara på mina utan alla hade samma problem.
Men jag tyckte ändå att det gick bra de första 5-6 kilometerna men sen blev det värre. Spåren försvann helt och snön fastande hela tiden, det var så illa så att det tog stopp när man åkte utför. Det blev ett lopp som handlade mer om att få bort snö under skidorna och att inte ramla då alla spår var borta än att faktiskt åka skidor. Vid första kontrollen vallade jag om skidorna för att se om det blev bättre och bestämde mig för att fortsätta åka, tanken på att bryta hade slagit mig redan. Omvallningen hjälpte inte mycket, visst det fastande lite mindre snö men samtidigt så tappade jag allt fäste.Detta gjorde att jag fick arbeta mer med armarna och det kändes på nacken.
Efter cirka 14-15 kilometer bestämde jag mig att det inte var värt det, det var inte kul att åka längre och jag blev rädd för att ramla och det gjorde mer och mer ont. Anledningen till att det gjorde mer ont var att jag fick arbeta så mycket med armarna istället för med benen som jag försökt att göra annars. Bristen på spår gjorde det också extra jobbigt och i utförsbackar så var det mer isgata än något annat och många ramlade. Jag blev helt enkelt för orolig att jag skulle ramla och antingen att jag skulle slå i nacken i fallet eller att jag skulle bli påkörd efteråt. Så jag tog beslutet att bryta loppet och jag hade sådan tur att jag kunde kliva av mellan två kontroller. Jag var inte ensam om att bryta loppet, cirka 10 % av de som kom till start bröt. Istället för att åka skidor till Mora fick jag denna gång åka buss, ett beslut som i efterhand var helt rätt. Det var inte värt det och det kommer fler chanser!
Min sambo? Han åkte hela loppet, inte på en tid han var nöjd med men med tanke på förutsättningarna så var det bra att bara komma i mål. Väldigt stolt över honom och över mig själv som lät envisheten stå tillbaka till fördel för förnuftet och omtanke om mig själv.
Överklagan till Försäkringskassan
Då har jag skickat in den, överklagan som jag inte trodde att jag skulle behöva skicka in. Försäkringskassan har hela tiden kommunicerat till mig att de överväger att inte betala ut sjukpenning för den tiden jag har varit sjukskriven men jag har hela tiden trott att de skulle ändra sig innan beslutet var fattat. Naivt av mig men jag trodde nog att mina läkarintyg, dokumenterad skada och intyg från sjukgymnast skulle väga tungt. Trots detta blev det ett avslag som jag fick i mitten av december.
Enligt Försäkringskassan så är min arbetsförmåga inte nedsatt till minst 25%, som är kravet för att ha rätt till sjukpenning. Jag vet inte riktigt vad de har gått efter när de har beslutat detta. Jag har tre läkarintyg, varav två är från en överläkare på en universitetsklinik som är specialiserad mot whiplashrelaterande syndrom, ett brev från min sjukgymnast och ett flertal telefonsamtal mellan mig och olika handläggare på FK där jag försöker förklara hur jag mår.
Min kiropraktor har jämställt mina symtomer och att jobba med att be någon som precis stukat foten rejält att springa ett maratonlopp. Jag har svårt att tro att någon skulle göra det men min skada syns inte så då tycker Försäkringskassan att jag kan jobba 12-timmars pass.
En nackdel som jag har, och som även Försäkringskassan nämner, är att jag jobbade heltid en längre period. Jag var sjukskriven direkt (på heltid och deltid) efter olyckan i cirka fyra veckor, sen jobbade jag heltid fram till sommarsemestern 2013. Det finns olika förklaringar till att jag jobbad heltid under denna period.
- Jag bytte tjänst på företaget jag jobbade på veckan efter trafikolyckan (något som var planerat långt innan olyckan).
- Vi hade ett väldigt ansträngt personalläge så en sjukskrivning hade fått konsekvenser på mina kollegor (något jag inte borde ha tagit hänsyn till men jag tror många tänker som jag).
- Envis. Jag ville inte vara dålig, jag ville inte känna att jag inte klarade av allt som jag gjorde innan olyckan. Jag ville inte vara sjuk eller skadad.
Några saker fick mig att inse att jag inte skulle bli bättre om jag fortsatte att jobba som jag gjorde, jag kunde inte ge jobbet det jag ville om jag inte blev bättre.
- Huvudet kom ikapp kroppen, jag insåg att min hälsa var viktigare än jobbet.
- En MR-undersökning som visade på en skada (en som de i nuläget inte gör något åt). Men jag själv insåg att det var okej att må dåligt.
- Jag fick plats på ett smärt-rehab som specialiserat sig mot just whiplashrelaterade smärtor.
- Det fick stora konsekvenser på privatlivet, stor del av min lediga tid gick åt till att vila och återhämta mig så att jag skulle kunna jobba nästa pass. Vi kunde sällan planera något hemma eftersom vi inte visste hur jag skulle må (om vi planerade något så fick jag också planera in vilodagar) och min sambo gjorde nästa allt hemma.
Allt detta blev till slut ohållbart och mina läkare, sjukgymnast och kiropraktor sa att jag borde sjukskriva mig för att ha en chans att blir bättre. Jag trodde att Försäkringskassan skulle lyssna på de, trots alla skräckhistorier så trodde jag att det inte skulle gälla mig (som jag trodde med trafikolyckan) men vad fel jag kunde ha. Så nu är överklagan inskickad och jag kan bara hoppas att de ändrar sitt beslut. Dels för ekonomins skull men också för att det visar att jag visst hade rätt att vara hemma, jag hade rätt att vara sjukskriven på heltid medan jag gick på smärt-rehab programmet och sen sakta gå upp i arbetstid. Detta behövde jag för att jag skulle må bättre, för att jag skulle få en vardag som fungerade med jobb, familj och fritid.
Rädslan
Rädslan som sitter kvar för att något ska hända…det hände ju förut så då kan det ju hända igen. Även om det logiska är att risken att vi råkar utför en till trafikolycka borde vara mindre nu och saker som kan hända nu kunde ju hända förut också. Men då tänkte jag inte lika mycket på det, är lätt att tro att det inte händer mig.
Rädslan är störst för trafikolyckor, inte bara att jag ska råka ut för en utan även att nära och kära ska göra det. Men visst har det blivit lite bättre. Första månaderna ville jag att sambon skulle höra av sig när han åkte bil till jobbet, oavsett om han körde själv eller åkte taxi. Det jobbiga var att de gånger han åker bil till jobbet är tidigt på morgonen eller sena kvällar. Så jag ville att han skulle höra av sig när han kom till jobbet vid fyra tiden på morgonen. Det har jag slutat med även om oron finns kvar. Visst finns det stunder där rädslan fortfarande är stor men överlag så tycker jag att den är mindre nu än i början.
Det är väl en del av processen att bearbeta allt, klart oron över att något ska hända kommer att finnas kvar ett tag framöver men så länge det inte tar över något och att det hela tiden känns lite bättre så får jag vara nöjd. Rädslan för att åka och köra bil är däremot fortfarande ganska stor men det ska jag jobba med för att minska. Vi klarade ju oss ändå bra i olyckan så då ska det inte få vara ett hinder framöver.
Sjukgymnast
Jag har gått hos en sjukgymnast sen januari 2013. Sjukgymnasten och kiropraktorn arbetar på samma ställe och har diskuterat och samkört min behandling. Jag är otroligt nöjd med båda och har fullt förtroende för dem. Hos sjukgymnasten har vi testa lika olika behandlingar och vi har varit väldigt försiktiga för att inte förvärra någonting eller trigga fram onödiga reaktioner. I början var det bara några få rörelser för att stärka upp musklerna runt nacken, dessa har utökas och jag har tränat på deras gym regelbundet. Alla övningar har haft som syfte att stärka upp musklerna runt nacke och axlar. I februari/mars 2013 testade sjukgymnasten att behandla mer konkret på de drabbade områderna genom att massera vilket inte gick bra alls. Jag mådde riktigt dåligt av den lätta beröringen så vi beslutade att fokusera på att stärka upp kroppen istället.
I oktober testade vi lite försikigt att behandla nacke/axlar och rygg igen och denna gång gick det bättre, hon har tagit det väldigt försiktigt och ökat succesivt. Överlag så har träningen, övningarna och behandlingarna känts riktigt bra! Idag bestämde vi att jag skulle träna hemma istället framöver (många övningar kan jag göra hemma och den del får jag gå till ett gym i närheten för att träna) så kan vi fokusera på och öka behandligarna hos sjukgymnasten istället.
Så idag fick jag testa att få stötvågsbehandling. Så här skriver Capio Rehab Globen om behandlingen ”Det är en behandlingsform där impulser med stötvågor med hjälp av en särskild utrustning påverkar vävnaden i det smärtande området. Hos oss används en så kallad radiell stötvågsbehandling som inte slår sönder vävnad men genom den ökade retningen i vävnaden har positiva effekter på vävnadsläkning”.
Själva maskinen är ganska stor och min sjukgymnast kallar den ET, tycker faktiskt den ser ut som ET:)
Så idag var första gången och sjukgymansten var väldigt försiktig och var inte ens i närheten av det området där jag har ont (nacke och axlar). Vi tar det försiktigt och prövar oss fram men jag tror att jag och ET kan bli bra vänner framöver:) Allt som kan hjälpa till i läkandet och mildrandet av symtomer är jag tacksam för!