Åka bil. Det var inget jag reflekterade över innan olyckan, jag tyckte mer att det var ganska skönt att åka bil. Jag åkte hellre som passagerare än som förare utan någon speciell anledning. Nu åker jag helst inte bil alls. Jag satt ganska snabbt i en bil efter olyckan, första gången var i taxin på väg hem från sjukhuset. Några dagar efter olyckan så åkte vi och tömde bilen innan den skulle skrotas. En lite längre resa än den från sjukhuset, den var riktigt jobbigt. När vi väl kom hem till lägenheten igen så kom en chock. Jag frös, skakade och låg i soffan och till slut somnade jag. Första längre resan var också jobbigt och vi la in en paus trots att det bara var en resa på cirka 1,5 timme. Men sen dess så har det gått bättre och bättre.

Idag kör jag även själv även om jag hellre sitter som passagerare. Det är fortfarande inte något som är avslappnande. Sen tycker jag att alla ljud är jobbiga, jag hör däckljud mycket högre nu än tidigare. Att åka i tunnlar undvikar jag så långt det går, det var i en tunnel som olyckan hände och det förknippar jag bara med obehag. När jag åker bil är jag är spänd och tycker det är obehagligt, speciellt när det är mycket trafik. Jag vet inte hur många gånger jag kollar i backspegeln när jag åker bil och i mitt tycke är bilarna alltid för nära.

Imorgon ska vi åka bil igen, denna gång en längre sträcka då vi ska hem och fira jul hos våra familjer. En resa på cirka 2,5 timme. Borde inte vara något problem men jag är redan nervös. Men det är klart att det kommer att gå bra. Jag hoppas på lite trafik och bra väglag. Jag får ta en åksjuketablett för att lindra illamåendet som alltid kommer (något som jag aldrig upplevde innan olyckan) och detta göra mig förhoppningsvis också sömnig så kan jag kanske sova en del av vägen.

Resan kommer att gå bra, jag kommer att vara nervös, spänd och tycka det är jobbigt men resan kommer att gå bra. Julen kommer att firas med våra familjer i Dalarna även jag gärna hade sluppit resan dit.