Känslan jag får när vänner och familj gör det lilla extra för att allt ska fungera för mig med tanke på nacken är helt fantastisk. Det syns inte alltis att jag har ont och oftast gör jag mitt bästa att det inte ska synas, jag har inget behov av att andra ska tycka synd om mig. Just det här tillfället hade jag genomfört ändå men det hade varit svårare och jag hade säkerligen haft mer ont. Men med lite tanke från de inblandande så blev dagen till det bästa. Det var inte så stora saker men bara det att det är så mycket lättare att jag får sitta vid ett riktigt bord med stolar när jag äter istället för att sitta på en filt är en liten grej för andra men för mig kan det vara skillnaden på en bra och fungerande dag och en dag som präglas av smärta.

Små grejer för andra kan betyda allt för mig och det är så härligt att veta att de jag omger mig med tänker och gör det lilla extra för att jag ska ha det så bra som möjligt trots problemen med nacken och alla symtomer.

Nu har jag påbörjat min andra jobbvecka efter semestern och visst känns det att det är skillnad på hur nacken mår när jag är ledig och när jag jobbar. Att sitta på jobbet i 12 timmar är inte ultimat men det är så det är. När jag är ledig kan jag själv lättare styra över hur dagen ska se ut och när jag kan vila, när jag är på jobbet är det mycket svårare. Jag kan gå ifrån, om verksamheten tillåter, för att vila men det blir inte på samma sak och större delen av tiden måste jag sitta upp. Men det finns fördelar med att ha så långa dagar som jag har och det är att jag jobbar färre dagar per veckan, i snitt jobbar jag tre dagar i veckan. Detta leder till att jag kan vila mig lite emellan passen och jag försöker lägga schemat så det är så bra som möjligt för mig. Schemat tillåter också en hel del utflykter och annat som förlänger semesterkänslan. Vi har bland annat hunnit med en båtutflykt i skärgården, en cykeltur på Utö och en heldag med brorsonen. Dagar som behövs när nacken gör sig lite påmind under en jobbdag.

Sista semesterveckan då? Den spenderades hemma i Dalarna med lite mindre cykling och lite mer vila. Vi hann träffa vänner och familj och bara ta det lugnt i sambons familjs sommarstuga som ligger precis vid en liten sjö. En Winnerbäcks konsert hann vi med också, med öronproppar som är något jag inte riktigt tyckte var viktigt före olyckan men som nu är ett måste, och några båtturer. Veckan avslutade med att jag fyllde 30 och jag hade ett litet firande med familjen.

Nu är det tre jobbveckar kvar innan vi går på nästa del av semestern, två veckor till har vi som avslutas med vårt bröllop. Vi inleder också augusti med ett bröllop nu på lördag när våra vänner gifter sig. En middag med ljud och att sitta upp länge är alltid en utmaning men det är så klart värt det med tanke på anledningen!

Den gick ju ganska bra, den där flygresan. Jag trodde väl inget annat men klart jag var lite orolig. Mycket psykologiskt, den här ”tänk om” tanken som borde förbjudas eller iallafall kunna kontrolleras lite lättare. Jag vet ju att inget kommer att hända men jag kan ändå inte riktigt släppa tanken på att nåt kan hända ändå. Det gick bra både när vi flög ner och hem. Jag var rädd och nervös och det var värst vid start och landning men med stöd från sambon så gick det mycket bättre än jag hade föreställt mig. Denna resa gick bättre än den förra och den gick mycket bättre än den första jag gjorde efter olyckan så det borde ju betyda att nästa kommer gå ännu bättre och nån gång kommer det inte vara jobbigt alls, så som det var innan olyckan. När jag inte brydde mig alls om att flyga utan jag tyckte det var ganska kul. Nån gång blir det så igen, när ”tänk om” tanken inte tar över allt för mycket utan bara är där som en bra påminnelse att man inte ska ta saker för givet.