Rädslan som sitter kvar för att något ska hända…det hände ju förut så då kan det ju hända igen. Även om det logiska är att risken att vi råkar utför en till trafikolycka borde vara mindre nu och saker som kan hända nu kunde ju hända förut också. Men då tänkte jag inte lika mycket på det, är lätt att tro att det inte händer mig.

Rädslan är störst för trafikolyckor, inte bara att jag ska råka ut för en utan även att nära och kära ska göra det. Men visst har det blivit lite bättre. Första månaderna ville jag att sambon skulle höra av sig när han åkte bil till jobbet, oavsett om han körde själv eller åkte taxi. Det jobbiga var att de gånger han åker bil till jobbet är tidigt på morgonen eller sena kvällar. Så jag ville att han skulle höra av sig när han kom till jobbet vid fyra tiden på morgonen. Det har jag slutat med även om oron finns kvar. Visst finns det stunder där rädslan fortfarande är stor men överlag så tycker jag att den är mindre nu än i början.

Det är väl en del av processen att bearbeta allt, klart oron över att något ska hända kommer att finnas kvar ett tag framöver men så länge det inte tar över något och att det hela tiden känns lite bättre så får jag vara nöjd. Rädslan för att åka och köra bil är däremot fortfarande ganska stor men det ska jag jobba med för att minska. Vi klarade ju oss ändå bra i olyckan så då ska det inte få vara ett hinder framöver.

Första gången i backen efter olyckan. Så härligt! Förra säsongen blev jag avrådd av min sjukgymnast på grund av riskerna för nacken. Denna säsong gick bra om jag tog det försiktigt. Men idag så åkte jag slalom istället för snowboard som jag åkt de senaste 14 säsongerna eftersom det kändes mindre riskfyllt. Om jag ramlar på snowboard så är risken ganska stor att ramlar bakåt och då slår i huvudet/nacken vilket inte hade varit bra. Så idag stod jag på slalomskidor för första gången sen jag var 14. Ovant och lite vingligt men riktigt skoj!

Det är så skönt att jag börjar kunna göra sådant jag gjorde innan olyckan. Klart jag är väldigt försiktig och tar det lugnt men jag idag åkte jag slalom! Jag kunde åka en förmiddag tillsammans med min sambo och fika i toppstugan. Det ni! Så härlig känsla! Ett litet steg närmare att känna mig helt återställd.

Nytt år. Jag lämnar ett jobbigt men ändå ett väldigt bra år bakom mig och hoppas på ett fantastiskt 2014. Hälsomässigt har det varit tufft och så mycket har varit fokuserat på hur jag mår och alltför mycket har blivit styrt efter det. Något som jag hoppas blir mindre under det kommande året. Året har inneburit så mycket positiva händelser som har gjort att året ändå blir ett bra år men det är klart att det skulle ha varit så mycket bättre om jag inte hade mått dåligt.

2014. Ett år där lediga dagar inte alltid måste innebära att vila eller där jag inte kan planera allt jag vill om jag skulle må dåligt. Ett år där middagar och familjehögtider inte måste innebära att jag mår dåligt några dagar efteråt. Ett år där jag hoppas att mina nackbesvär blir färre och att besvären kommer mer sällan och lite mildare. Ett år som styrs av vad jag vill göra och inte av vad jag kan göra. Jag hoppas på ett år där vardagen blir lättare och där min sambo inte behöver göra allt. Där jag kan ställa upp för honom och inte bara han för mig. 2013 blev inte riktigt som jag hade tänkt mig. På många sätt blev den bättre än jag kunde föreställa mig med inflyttning i gemensam lägenhet och förlovning framför Colosseum i Rom som absoluta höjdpunkter. Men jag kunde aldrig tro att jag skulle ha dessa besvär som jag har haft och aldrig att besvären skulle hålla i sig så länge.

2013 blev året där skadorna och besvären från trafikolycka tog mycket tid och energi, 2014 ska det inte få göra det. 2014 ska bli året där jag verkligen känner att jag blir bättre, där jag inte behöver känna smärta varje dag. Året då trafikolyckan blir mer ett minne istället för konstanta påminnelser om den. 2014 ska bli året då jag gifter mig och börjar ett nytt kapitel i mitt liv, ett kapitel där jag inte hade tänkt att trafikolyckan inte ska få så stor del av.

Åka bil. Det var inget jag reflekterade över innan olyckan, jag tyckte mer att det var ganska skönt att åka bil. Jag åkte hellre som passagerare än som förare utan någon speciell anledning. Nu åker jag helst inte bil alls. Jag satt ganska snabbt i en bil efter olyckan, första gången var i taxin på väg hem från sjukhuset. Några dagar efter olyckan så åkte vi och tömde bilen innan den skulle skrotas. En lite längre resa än den från sjukhuset, den var riktigt jobbigt. När vi väl kom hem till lägenheten igen så kom en chock. Jag frös, skakade och låg i soffan och till slut somnade jag. Första längre resan var också jobbigt och vi la in en paus trots att det bara var en resa på cirka 1,5 timme. Men sen dess så har det gått bättre och bättre.

Idag kör jag även själv även om jag hellre sitter som passagerare. Det är fortfarande inte något som är avslappnande. Sen tycker jag att alla ljud är jobbiga, jag hör däckljud mycket högre nu än tidigare. Att åka i tunnlar undvikar jag så långt det går, det var i en tunnel som olyckan hände och det förknippar jag bara med obehag. När jag åker bil är jag är spänd och tycker det är obehagligt, speciellt när det är mycket trafik. Jag vet inte hur många gånger jag kollar i backspegeln när jag åker bil och i mitt tycke är bilarna alltid för nära.

Imorgon ska vi åka bil igen, denna gång en längre sträcka då vi ska hem och fira jul hos våra familjer. En resa på cirka 2,5 timme. Borde inte vara något problem men jag är redan nervös. Men det är klart att det kommer att gå bra. Jag hoppas på lite trafik och bra väglag. Jag får ta en åksjuketablett för att lindra illamåendet som alltid kommer (något som jag aldrig upplevde innan olyckan) och detta göra mig förhoppningsvis också sömnig så kan jag kanske sova en del av vägen.

Resan kommer att gå bra, jag kommer att vara nervös, spänd och tycka det är jobbigt men resan kommer att gå bra. Julen kommer att firas med våra familjer i Dalarna även jag gärna hade sluppit resan dit.

Att försöka förklara hur jag mår är ett projekt i sig, inte att folk inte bryr sig eller inte frågar men att försöka förklara så de förstår. Förstå någonting som jag själv inte alltid förstår. För även om jag lever med det varje dag kan jag själv ibland inte riktigt förstå hur allt hänger ihop och hur jag kan må som jag gör. Hur jag ena dagen kan orka träna och göra saker för att dagen efter ligga utslagen och knappt orkar ta mig ur sängen. Hur förklarar jag det?

Ibland försöker jag förklara men tyvärr så det bidragit till att jag inte planerar lika mycket, det är svårare att ställa in planerade saker än att inte planera de alls. Något som såklart är både tråkigt och jobbigt. Jag vill träffa vänner, jag vill orka med allt jag gjorde innan, jag vill kunna planera. Men det är jobbigt att ställa in. Så planerade aktiviteter har blivit färre men jag försöker att ändra på det, dels för att jag mår bättre och lättare kan förstå hur min kropp fungerar men också för att jag behöver den sociala biten. Det dåliga samvetet för att jag inte har träffat vänner och bekanta på länge är också jobbigt att ha. Så för några veckor sedan planerade jag in en fika med en vän, samma vän jag egentligen skulle ha träffat veckan efter olyckan. Det tog över ett år men det kommer inte dröja lika länge till nästa gång!

I senaste numret av topp Hälsa (#13, 2013) är det en intervju med SVT-profilen Yvette Hermundstad och hur hon med hjälp av yogan hittade tillbaka till ett fungerande liv efter en ridolycka där hon skadade nacken. Hon säger bland annat ”Gör nacken ont, gör hela kroppen ont. Allt hamnar i obalans.” Det stämmer så väl, kroppen är så beroende av nacken och den märks hela tiden när den gör ont. Det är bra att hon går ut och berättar, det är viktigt att fler få veta vad det innebär att ha problem med nacken. Både för den som själv har problem men också till allmänheten. Speciellt är det bra till sjukvårdspersonal då jag upplever att det är en stor oförståelse i sjukvården till whiplash-relaterade symtomer och andra nackproblem.

Jag har ont, jag blir trött och får andra symtomer. Ofta varje dag. Vissa dagar är värre och vissa är bättre. Vissa dagar orkar jag göra ganska mycket, som att träna eller gå i ett köpcentrum. Vissa dagar orkar jag inte laga mat. Dagarna är olika men smärtan finns där även om den inte syns.